Hugo Rehnberg förklarar varför han aldrig kommer flytta utanför tullarna.
Min syster och jag har flera likheter: vi har pappas ögon, är ganska rappkäftade och kan i vissa sammanhang bli olidligt besserwissriga.
Sedan finns frapperande olikheter. Hon är vegan, brinner för miljön och ger min son ekologiska leksaker som han vägrar att leka med. Ytterligare en tydlig diskrepans synliggjordes när hon avslöjade att hon skulle flytta till en enslig stuga på Åland. För att karda kaniner, skriva dikter och hitta sitt inre lugn.
Bara tanken på att tillbringa mer än några veckor på landsbygden gör mig nervös.
Jag återvände från Ölandssemestern häromveckan och precis som vanligt infann sig det första lyckopirret redan vid Globen. I Roslagstull skakade benen av upphetsning och när bilen passerade Humlegården var jag nästan tårögd av lycka.
För några år sedan blev antalet människor som bor i städer fler än de som inte gör det. 54 procent lever i städer medan 46 procent lever på, tja, andra platser. Skånska gods, vietnamesiska trädkojor, åländska ekokollektiv.
På 60-talet levde bara 20 procent av oss i städerna. Och frågar du någon som var vuxen på den tiden var livet givetvis mycket bättre då.
Trots att man dagligen hör folk prata drömskt om att flytta från stan – för att kunna höra sig själva tänka eller för att kunna släppa ut barnen direkt i naturen – är det alltså statistiskt klarlagt att allt färre vill ha ett långt och lugnt liv på landet.
Trots att städer är högljudda, luktar illa och ger oss cancer. Trots att den förväntade livslängden för stadsråttor är lägre. Trots bilköer, ficktjuvar, tiggare och billarm som går igång klockan fyra på morgonen. Trots nys-duschar i tunnelbanan och caffe latte-priser norr om 40 kronor.
Så varför kan vi inte tänka oss att flytta härifrån? Jag kan bara gå till mig själv.
Jobbet? Nja, jag kan lika gärna öppna datorn i en grotta och sköta arbetet därifrån. Gå på bio? Knappast. Det var åratal sedan jag såg en film i någon annan miljö än sovrummet.
En förklaring tror jag är att staden – till skillnad från landet – är något vi människor uppfunnit själva. Den är stökig, illaluktande, irrationell och snarstucken – precis som vi. Kanske är det därför vi tyr oss till den.
Det där med inre lugn är överskattat och min son klarar sig utmärkt på de nya gräsplättarna i Spiltan. Och vem vågar egentligen höra sig själv tänka? Risken finns ju att det är alldeles tyst däruppe.
3 sensommarfavoriter på Östermalm
Glassen på Brillo
Pistagen håller Milanokvalitéer.
Drinken Tiny Dancer på Paraden
Medan solen sakta sänker sig över Valhallavägen.
Egenmäktigt förfarande på Maxim
Lena Anderssosn lysande roman blev en lysande pjäs som nu kommer till Karlaplan.