Vi har träffat ”Ram-Peter”, en av konstgalleristernas stora favoriter.
Karlavägen 17, inte långt ifrån Humlegården. Via en smal källartrappa når man Börje Anderssons Ramverk. Här är väggarna täckta av ramar och konstverk som snart ska få gifta sig med varann. Vid en vit ram står Peter Roxeheim, en man som har rykte om sig att vara Stockholms bästa ramare.
Varför kallas du ”ram-Peter”?
– Äh, det var en kund som myntade uttrycket. Och så hamnade det i någon tidning. I Lagerlings, tror jag.
Varför är du stans bästa ramare?
– Det är jag inte. Jag är bara noggrann.
Okej, men hur blir man en skicklig ramare?
– Hårt jobb, noggrannhet, rimligt pris. Som i vilken bransch som helst, egentligen.
Hur ser det ut hemma hos dig, rent rammässigt?
– Som det gör hos skomakaren.
Va?
– Haha, ja, du vet det där gamla uttrycket: Skomakarens barn har alltid trasiga skor … Hemma hos mig hänger inget märkvärdigt. Bara några tavlor jag fått eller köpt av konstnärer jag jobbar med.
Vilka trender märks just nu inom ramar?
– Alltså… trender och trender. Det är väl mer på gallerier, att någon har varit på mässa i New York och så ska alla ha ljusa björkramar helt plötsligt. Men annars håller man sig till det klassiska.
Vilket är?
– Vita, stilrena ramar.
Finns det ramar som du aldrig vill se igen?
– Furu! Fy sjutton. Tidigare hade man det för att matcha fjällstugornas inredning. Fruktansvärt. Och så gulnar det också efter ett tag.
Finns det något jobb som du aldrig kommer glömma?
– Jag har flera jobb som varit utmanande. En gång höll vi på med en enorm tavla åt en konstjournalist, och när vi väl gjort klart jobbet insåg vi att vi inte fick ut den genom dörren. Så vi fick montera ner allting, ta med oss verktyg hem till honom, och montera upp den igen i hans sovrum. Det var typ 20 år sedan. Han är förmodligen död nu. Jag är övertygad om att de var tvungna att montera ner tavlan igen när han dog.