Hugo Rehnberg märker hur åldern hinner ikapp honom när han plötsligt börjar klaga på ljudvolymen.
Torsdagskväll på Kommendörsgatan. Äter middag med två kompisar på en näst-intill fullsatt krog. Den ene gestikulerar vilt medan han återger en incident från en tjänsteresa till London. Tror jag. Jag hör nämligen inte vad han säger.
Skramlet av bestick mot porslin. Skrattattacker från andra sällskap. En västkustdoftande låtlista där Michael McDonalds röst återkommer i var tredje låt. Var för sig riktigt trevliga ljud – men något i krogakustiken skaver och tillsammans skapar de en bedövande kakafoni.
Gång på gång ber jag min kompis upprepa sig. Hänger över bordet för att försöka fånga upp något av historien. Till slut ger jag upp, sjunker ner i stolen, koncentrerar mig på rödvinet och funderar över om det här såhär trumhinnetortyr i Guantánamo fungerar.
På vägen ut gnäller jag på hovmästaren om den bristande akustiken – men det är tveksamt om han hör mig.
Inser hur oerhört gammal jag låter. Men jag är inte ensam. En undersökning av internationella krogguiden Zagat visar att det enskilt största irritationsmomentet bland restaurangbesökare i dag inte är svajig service, översaltat kött eller långa väntetider på bord – det är buller.
För några år sedan bildades ”Den ljudvänliga kroggruppen”. Bland medlemmarna märks Micael Bindefeld, Alexandra Charles, Sandro Catenacci och Lena Adelsohn Liljeroth. De lobbar för att fler restauranger ska göra det möjligt för gäster att föra ett samtal. Jag skulle gärna se att de lobbade hårdare.
För skräniga krogar är inte bara ett socialt problem, det är ett hälsoproblem. Inte minst för de som jobbar där.
Trenden med bullriga krogar inleddes på 90-talet. I New York började stjärnkrögaren Mario Batali spela kockarnas favoritmusik – Led Zeppelin, The Who och The Pixies – även ute i matsalen. Syftet var att förmedla krogens själ i mer än bara maten. Få den att vibrera. Bra musik i kombination med ett trivsamt sorl skapar onekligen skön energi. Och en tyst restaurang är värdelöst – ingen vill äta middag i ett mausoleum.
Trenden färdades över Atlanten och här skapades krogrum i samma anda. Gino på Birger Jarlsgatan, Hannas källare på Skånegatan. I 90-talets alternativa anda bestämde sig även många krögare för att vita dukar och tunga gardiner – tänk Wedholms Fisk eller Operakällaren – andades grosshandlare på representationsmiddag. Ingen ville vara grosshandlare, alla ville vara Henrik Schyffert. Så textilier kastades ut och betong sattes in. Den industrichica looken blev dominant.
Krogarna såg coola ut. Nedsidan var att ljudet studsade runt utav bara helvete. Och de senaste 20 åren har inte mycket förbättrats.
Ska sägas att det skiljer sig enormt från krog till krog. Vissa har lysande akustik, medan andra borde förses med tinnitus-varning.
Ett dilemma är pengar. Att få till akustiken i en stor matsal är dyrt.
Snygga, ljudabsorberande takplattor som även smälter in i övrig design går på sexsiffriga belopp. Och restaurangverksamhet har aldrig haft de bästa marginalerna. Men jag tror krögarna riskerar att få större problem om de inte fixar akustiken. Ingen vill ha ett klientel som bara består av folk mellan 20 och 30, de gör helt enkelt av med för lite pengar, eftersom de inte har några.
Är du krogälskare och lider av samma problem som jag har några råd. Beställ bord vid pensionärstiden 17.00. Eller gå på japanska krogar, där är garanterat bullerfritt.