Hon har i sin vilja att granska makten blivit en kvinna med makt. Men på sista tiden har Carolina Neurath blivit smärtsamt medveten om sin egen maktlöshet. I sin nya bok tecknar hon ett porträtt av en kvinna som liksom hon själv var på flykt från det som står stilla.
På lördagmorgonen lägger Carolina Neurath upp en bild på maffiga färska bakelser. Hon är i Köpenhamn och bildtexten vittnar om en ovilja att ägna helgen åt annat än att just äta bakelser. Kvällen innan ses vi på Bank Hotels takbar Le Hibou och Carolina ska hinna med intervju och fotografering innan flyget till pojkvännen i Köpenhamn går tre timmar senare. Det är alltså inte särskilt konstigt att Carolina Neurath har andan i halsen – och än mindre konstigt att hon helst vill stanna i soffan och äta bakelser dagen efter. Förutom ett heltidsjobb på SVT:s Ekonomibyrån har hon precis skrivit klart sin nya bok Fråga aldrig om Marianne som nu kräver sin beskärda del PR. Dessutom har hon två små döttrar, Esther 2 och Judith 7, en pojkvän som bor utomlands, en tv-serie baserad på hennes böcker som spelas in på Malta, och helst vill hon både rida och träna fem gånger i veckan.
Varför kunde jag inte bara nöja mig med ett heltidsjobb?
– Jag har en ganska hög tröskel för stress, men just precis nu kan jag känna att det är lite överväldigande mycket, medger hon och tittar på klockan för att sedan baklänges räkna ut när hon måste vara på Arlanda.
– Ibland kan jag tänka: Varför kunde jag inte bara nöja mig med ett heltidsjobb?
Carolina Neurath har hållit ett högt tempo hela sitt vuxna liv och vi ska återkomma till baksidan med farten. Men framsidan är att hon idag är en av landets främsta granskande journalister som fått finansvärldens maktelit att rygga. Tillsammans med sin SvD-kollega Jabob Bursell tog hon emot Guldspaden 2010 för granskningen av den svenska revisionsbranschen. Därefter synade hon finansparet bakom HQ Bank i den uppmärksammade skildringen Den stora bankhärvan. 2012 fick hon Stora Journalistpriset för arbetet med Räntekartan och däremellan har hon skrivit romanen Fartblinda med uppföljare som blivit populär tv-serie på TV4. För ett år sedan lämnade hon uppdraget i SVT:s Morgonstudion för att leda Ekonomibyrån där hon tillsammans med redaktionen granskar allt från flygskam till vår tids enhörningar. Det återkommande temat i Carolina Neuraths arbete är makt – eller kanske snarare missbruket av makt.
– Det har alltid funnits ett behov hos mig att avslöja; människor ska inte behöva bli lurade, säger hon och funderar ett tag över frågan om hur hon själv definierar makt.
– Det är väl egentligen förturen att påverka och bestämma över andra människor. Vi har precis gjort ett program för Ekonomibyrån om klädskam. Där ser vi till exempel på vilken makt influencers har i hur vi shoppar kläder.
I programmet framgår att svenskarna köper 14 kg kläder per person och år – och kastar 8 kg per person och år. Hisnande siffror konstaterar Carolina och medger skamset att hon apropå ett annat avsnitt om flygskam faktiskt flyger en del, eftersom nya kärleken bor i Köpenhamn.
– Jag kände skam hela tiden när vi gjorde avsnittet om flygskam. Men med kläder har jag gott samvete. Jag shoppar inte särskilt mycket och min favoritbutik är en vintagebutik.
Hon ursäktar sitt flygande igen och är uppenbart lite orolig för att det ska provocera. Hon vet att hon som granskande journalist själv blir granskad av sin publik. Och på senare tid har hon blivit smärtsamt medveten om att hon är en offentlig person. Så med det sagt, hur mycket makt har Carolina Neurath själv som offentlig person?
– Jo, men jag har ju makt som journalist. På så sätt är jag ju med och bestämmer vad som ska lyftas på bästa sändningstid på SVT. Och i klippningen av programmen är det vi som bestämmer vad som ska vara med och inte. Och det är ju verkligen makt, konstaterar hon.
Men, tillägger hon, det är inte så självklart att se sig själv som en person med makt. Offentligheten blev däremot högst påtaglig för henne när hon gick igenom en skilsmässa förra året. En offentlighet som snarare väckte en känsla av maktlöshet. Plötsligt var skilsmässan på löpsedlar och det tisslades och tasslades på mer och mindre seriösa sajter på internet. Om arbetet gett viss makt – så har känslan av maktlöshet varit alltmer närvarande i privatlivet under senaste året.
– Det är svårt att gå igenom en skilsmässa ändå, men att det skedde så offentligt var nästan mer jobbigt än skilsmässan i sig, säger hon och minns en särdeles dålig dag i lekparken nära hemmet på Östermalm.
– Jag var där med mina barn och insåg att det måste vara någon som smygfilmar mig och skickar till de här oseriösa sajterna som sedan skriver lögner om mig. Man känner sig ganska maktlös när man står där i parken med barnen och inte kan lita på nån.
Även om skilsmässan var önskad från Carolinas håll och hon nu hittat kärleken igen i fotbollsspelaren Pierre Bengtsson, så har hon inte landat till fullo i den nya situationen.
– Bara det att vakna en onsdagsmorgon och inte få träffa sina barn när man längtar efter dem! Det är maktlöshet. Det är komplicerat att splittra en kärnfamilj såklart, säger hon och markerar att hon helst inte vill uppehålla sig alltför mycket vid skilsmässan.
Vi byter fokus till Marianne som Carolina när hon var barn helst inte alls fick fråga om. I nya boken som anspelar på just det i titeln Fråga inte om Marianne benar Carolina ut sin släkts mörka hemlighet.
Så vem var denna Marianne?
– Hon är egentligen två personer. Dels min farmor, och dels min farmors systers dotter, berättar Carolina och fortsätter.
– Jag har alltid velat skriva om det här, och min farfar har också uppmanat mig att göra det. De första raderna i boken skrev jag redan för 15 år sedan.
Romanen tar avstamp i Ingrids längtan efter äventyr som tar henne från Småland till Paris där hon träffar sin kärlek. Tre decennier senare återvände hon hem efter en stor tragedi och sju år i franskt fängelse.
Ingrid, berättar Carolina, förde med sig en air av flärd och glamour, men barnen i släkten fick inte lämnas ensamma med henne. Genom dagboksanteckningar och berättelser från familjen blir romanen ett porträtt av en kvinna med en orolig själ och ett stormigt äktenskap som slutar illa.
Kunde Carolina själv identifiera sig med sin släkting?
– Ja, vissa saker kände jag igen. Men jag lät också tjejkompisar läsa den och en del kände igen tristessen som mammaledigheten kan medföra. Det här utspelade sig på 1970-talet, men det är fortfarande så att många kvinnor ger upp stora delar av sitt liv när de får barn.
Vad kunde du identifiera dig med?
– Kanske viljan att hela tiden optimera livet. Att hela tiden vilja framåt och aldrig stå stilla. Jag har också en rädsla för det vanliga och enkla, men det är nog också mammas fel, säger hon och skrattar lite.
– Jag kommer ihåg att jag ville ha pannkakor på torsdagar för våra grannar fick det, men mamma tyckte att det var för svennigt! Vilken dag i veckan som helst kunde vi få pannkakor, men inte på torsdagar. Samtidigt misslyckades hon ju, för jag växte upp i en kärnfamilj i en villa granne med min farmor och farfar – så det var ju ganska svennigt!
Att som granskande journalist, som är van att faktakolla allt hundra gånger om, nu få möjligheten att fabulera i en roman är befriande, säger hon. Det blir definitivt fler romaner framöver. Men hon är lite försiktig med att sia om framtiden för det anser hon sig inte vara särskilt bra på. För tre år sedan satt Carolina Neurath till exempel på samma plats som nu med utsikt över Stockholms takåsar och konstaterade att hon nog skulle skriva en barnbok.
– Det var i en intervju med DI och de satte det som rubrik. Jag var höggravid och sa något oerhört ogenomtänkt. Jag kommer ju verkligen inte att skriva en barnbok!
Men något som faktiskt gett blodad tand är tv-produktion, efter inspelningen av Fartblinda. Kanske kommer hon att ta en mer aktiv roll bakom kameran i framtiden.
– Den drömmen har jag alltid haft. När jag gick i högstadiet så gjorde vi en film där jag var regissör, producent och skådespelare!
Föga förvånande när det handlar om en utpräglad tävlingsmänniska som gärna utmanar sin kapacitet. Carolina medger att pojkvännen ibland till och med kan önska att hon var lite mindre engagerad i hans matcher.
– Jag är en sån tävlingsmänniska så jag engagerar mig kanske lite för mycket i hans karriär, eftersom jag verkligen kan identifiera mig. Jag har svårt för att ta det lugnt, så mitt problem är att jag är lite stressad och hetsig … Hon tittar på klockan igen och kontrollräknar ännu en gång för att hinna till Arlanda. Kanske stannade Carolina i soffan och åt bakelser hela lördagen sen – men det tycks ganska osannolikt.
NAMN: Carolina Neurath
ÅLDER: 35 år
BOR: Östermalm
FAMILJ: Pojkvän och döttrarna Judith, 7 år, och Esther, 2 år.
GÖR: Programledare för Ekonomibyrån i SVT och aktuell med nya romanen Fråga aldrig om Marianne.