Systrarna Monika och Katrin Zytomierska om entreprenörskap, syskonbråk och konsten att acklimatisera sig till Östermalm.
Efter att ha beställt en omelett med lax på Hotell Diplomat förklarar Katrin Zytomierska att hon ägnat morgonen åt att gå igenom säljsiffror för hennes företag Cleaneating.se.
– Det går jättebra just nu, och det hänger så klart ihop med att svenskar äter allt nyttigare.
Hennes lillasyster, Monika Zytomierska, har skrivit stämningsansökningar hela förmiddagen. Monikas advokatfirma, Z, har kontor på Riddargatan och fokuserar på humanjuridik.
– Brottmålen är roligast och just nu arbetar jag bland annat med ett mål som handlar om narkotikasmuggling.
Systrarna står varandra nära men är ganska olika. Katrin har en hårdare och mer rättfram framtoning medan Monika framstår som mjukare och mer eftertänksam.
Katrin: Pappa ville att jag skulle vara en pojke och kallade mig Martin under graviditeten. Han lärde mig att köra bil på motorvägen i Marbella när jag var 12, så jag blev nog lite grabbig.
Monika: Jag är mer lik vår mamma, som är akademiker och lite lugnare.
Båda systrarna är hårt arbetande entreprenörer och har en tydlig bild av var drivkraften kommer från.
Katrin: Våra föräldrar har alltid varit egenföretagare. Pappa var entreprenören som drev på, medan mamma skötte det administrativa. De kom till Sverige från Polen i slutet av 60-talet, utan några pengar, och har verkligen kämpat hårt.
Monika: För mig handlar egenföretagandet mycket om att styra över min egen tid. Jag hittade aldrig någon arbetsplats jag trivdes på och gillade inte att behöva be om lov för att vara ledig på midsommarafton. Nu kan jag gå hem vid tre ibland för att leka med barnen, och så jobbar jag igen det på kvällen.
Katrin: Jag håller med, förutom att jag älskar att tjäna pengar handlar det om att få mer tid med barnen. Jag menar, ett svensk skolbarn har 15 veckors lov per år. Väldigt få föräldrar kan ta ledigt så länge – men jag kan det.
Har ni alltid bott på Östermalm?
Monika: Nej, vi är uppvuxna i Solna men flyttade till Östermalm när jag var tio och Katrin var fjorton.
Katrin: Det var en chock: från att ha umgåtts med killar som sa ’len, ska vi dra och snatta?’, till att träffa välkammade pojkar som undrade vilken Mulberry-väska jag gillade. Men nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans i Stockholm.
Någon sida hos varandra ni avundas?
Monika: Jag önskar att jag hade lite av Katrins hårdhet och inte brydde mig så mycket.
Katrin: Alltså, Monika är ju en mjukare, snälllare och lugnare person. Men jag är så självgod att jag inte vill ändra på min personlighet.
Katrin, du blev känd som en kontroversiell bloggare men hörs inte lika ofta i dag. Har du lugnat dig?
Katrin: Inte alls, det handlar bara om barnen och affärerna. Provocerar jag fel person kanske någon får för sig att kidnappa något av mina barn, det är ju inte elstängsel runt dagis. Och om jag retar upp någon av mina största kunder så kan de avsluta samarbetet. Då är jag inte så kaxig längre. Jag har för mycket att förlora i dag, alltså håller jag tyst.
Monika: Är det inte för att du blivit äldre och klokare?
Katrin: Eh, nej. Tycker du pappa låter vettig när han pratar? Och hur gammal är han?
Hur polska känner ni er?
Monika: Väldigt. Våra personligheter är betydligt mer polska än svenska. Polacker är å ena sidan både burdusa och frispråkiga …
Katrin: Min äldsta son, Ringo, säger ofta till mig att sluta bråka med hans pappa. Men jag pratar ju bara så.
Monika: … men å andra sidan är de hjärtliga och känslosamma och springer fram och pussar på bebisar.
Vid vilka tillfällen bråkar ni med varandra?
Monika: Det är inte ofta. Senaste bråket var i Thailand för fyra år sen men då pratade vi inte med varandra på ett halvår efteråt.
Katrin: Vad var det vi bråkade om?
Monika: Jag ville inte att mina barn skulle synas i dina sociala medier.
Katrin: Just det, och jag hade ingen förståelse alls. Jag får spons på barnkläder och brukade ordna kläder även till Monikas barn. Så jag tyckte det var rimligt att de ställde upp på bild i kläderna. Men nu får du inga barnkläder längre …
Monika: Nej, vi får ärva dem från dig istället, så det löste sig ändå. Vi kunde aldrig mötas på den där punkten och det tog ett halvår innan vi insåg att man inte kan tycka lika om allt.