Efter helikopterrån och Knutby-drama fortsätter Jonas Bonnier sin gärning i genren true crime fiction. I nya romanen står spionen Stig Bergling i centrum.
– Det är roligare att skriva böcker som någon vill läsa. Betydligt färre ville läsa mina första romaner, säger Jonas Bonnier om genren true crime fiction, och vi konstaterar att vi alla på våra egna sätt söker bekräftelse.
Precis som spionen Stig Bergling, som står i centrum för romanen som Jonas Bonnier just skrivit klart. För enligt författaren var det just bekräftelse, i synnerhet från kvinnor, snarare än makt och rikedomar som fick Bergling att begå de vansinneshandlingar han gått till historien för.
– Stig Bergling hade nog en grandios självbild och var liksom grundkränkt för att andra människor aldrig såg hans storhet, säger Jonas Bonnier som ägnat pandemiåren åt att djupdyka i fallet med vår meste mästerspion.
Vi ska återkomma till karaktären Bergling och vad som fick Jonas Bonnier att ägna sin nya roman åt honom. Men först en kort resumé av författaren som sitt efternamn troget rört sig i berättandets värld hela sitt vuxna liv.
Spionen Bergling blir Jonas Bonniers 11:e roman i ordningen och den tredje som bygger på en verklig händelse – true crime fiction kallar hans förläggare något motsägelsefullt denna genre. Först ut var romanen om helikopterrånet 2017 och därefter följde Knutby som även blev tv-serie på C More – och nu är gåtan Stig Bergling i fokus.
Jonas Bonnier har hela sitt vuxna liv varit ett namn som synts och hörts i Medie-Sverige. Efter att ha inlett sin karriär som högstadielärare tog han jobb som redaktör för bokklubbsmagasinet Bokspegeln och har sedan dess rört sig bland böcker och magasin. Förutom att själv skriva har Jonas Bonnier varit förläggare åt bland andra Håkan Nesser och drivit serietidningsförlaget Semic. I mitten av 90-talet startade han mediebolaget Fanzine som bland annat gav ut den ikoniska tidningen POP. I nio år, mellan 2004 och 2013, var han sedan vice vd och vd för Bonnier AB, och under dessa år stod det egna romanskrivandet stilla.
– Det var framför allt av respekt. Ska man vara chef så måste den uppgiften vara i fokus, det blir inte bra om man har ett sidoprojekt som tar all tid och lust. Jag tycker helt enkelt att det hade varit respektlöst mot företaget och de anställda att samtidigt skriva romaner, säger Jonas Bonnier.
Men skrivit har han alltid gjort, även om det har skiftat mellan kåserier, journalistiska texter, tv och romaner. I begynnelsen var det faktiskt popmusiken som var den unge Jonas Bonniers främsta uttryckssätt.
– Jag skrev musik och texter och spelade i ett band. Men till slut insåg jag att det här kanske inte var sättet på vilket jag skulle tala om hur mycket jag led. Och på den vägen hittade jag skönlitteraturen, minns han.
Faktum är att fram till 20 års ålder läste Jonas inga böcker alls. Men efter studier i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet väcktes intresset för litteraturen på riktigt.
Efter romanerna om helikopterrånet och Knutby började han researcha olika verkliga händelser för att hitta grund för nästa roman. Ganska snart fastnade Jonas Bonnier för Stig Bergling.
– Jag tyckte att jag fann en historia, och framför allt parallella historier, som inte hade berättats och som var så vansinnigt spännande. Men det var nog några scener snarare än helheten som fastnade hos mig.
Vilka scener var det?
– Bland annan en scen när Stig Bergling har rymt från fängelset och mitt i natten joggar över Järvafältet mot Ryssland. Jag såg det framför mig och tänkte: Men Stig, det här går ju inte.
I din mening, vem var Stig Bergling?
– Du vet hur man kan se personer som på en arbetsplats inte tycker att de blir uppskattade, och liksom blir mer och mer bittra. Stig var en sådan. Ju mer han kände sig förbisedd, desto bittrare och mer besserwisser blev han. Och ju mer besserwisser han blev, desto mer undvek andra honom. Det blev en ond spiral.
Stig Bergling, som senare bytte namn till Eugén Sandberg, var på 1960-talet polis på Östermalms polisstation men kom i slutet av decenniet av anställas av Säpo. Vid spaningsenheten Byrå II bedrev man kontraspionage mot Sovjetunionens agenter i Sverige. Men, Säpo-agenten Stig Bergling kom som bekant istället att bli huvudrollsinnehavare i landets största spionskandal som flitigt anlitad spion för Sovjet. Det enda som stoppade Jonas Bonnier från att sätta igång med skrivandet på en gång var att han inte alls kände sig bevandrad i spiongenren.
– Jag har aldrig läst spionromaner och aldrig egentligen intresserat mig för den genren. Så jag funderade på hur man skulle ta sig an det här och hur jag kunde få tips. I samma veva såg jag att John le Carré skulle besöka Sverige för att ta emot ett pris …
John le Carré var som bekant spionlitteraturens okrönte kung och Jonas såg sin chans. Ett mejl till förlaget om ett eventuellt möte resulterade i att han fick ett brev av le Carrés hustru.
– Hon talade om att hennes make gärna ville ses, men att de bara var i London i några dagar. Men jag var välkommen att besöka dem i Cornwall under kommande vår, skrev hon.
Den blivande spionförfattaren såg sin chans och ljög högaktningsfullt om att han ju faktiskt också råkade befinna sig i London, och kunde de kanske ses redan imorgon?
– Jag fick en adress till deras hem och kastade mig på ett flyg till London, minns Jonas Bonnier.
Väl på plats irrade han runt i en regnigt kvarter med en adresslapp i handen. Han fick ringa efter hjälp och snart syntes en liten vithårig gammal man med vit skjorta, kostymbyxor och paraply – det var John le Carré.
Den då 88-årige författaren sträckte sitt paraply högt för att skyla den långe svenske besökaren från regnet och sedan följde ett möte som Jonas Bonnier sent ska glömma.
– Jag fick snittar och Champagne hos John le Carré. Det var oerhört brittiskt alltsammans, och sedan tog han med mig till sin favoritpub runt hörnet och där satt vi i flera timmar och pratade om Stig Bergling och spionvärlden, minns han.
John le Carré hade fått nys om att Jonas bott i Miami och tyckte därför att det skulle passa med en Soft Crab Salad från menyn – en rätt han själv heller aldrig hade smakat.
– Den var helt okej men John tyckte att den var hemsk. Och han ägnade resten av lunchen åt att ursäkta sig och puben för salladen. Han meddelade till och med kyparen att de kanske borde ta bort salladen från menyn.
Vad var det viktigaste tipset du fick från honom angående skrivandet av en spionroman?
– Det var nog att om det verkar krångligt så är det för att det är krångligt – och inget som behöver förenklas. Spionerna jobbade alltid i flera led, med flera identiteter och höll sig så långt borta från brottsplatsen och händelsernas centrum som möjligt.
le Carré hade mycket riktigt uppfattat att Jonas Bonnier och hans hustru varit bosatta i Miami i några år. Skälet, enligt Jonas, var dels att de två barnen flyttade hemifrån och paret längtade efter något nytt. Dels att Jonas bror är bosatt i Miami sedan många år. Men framför allt lockades de av galenskapen – en plats full av excentriker där inget är som hemma.
– Inget är normalt i Miami och alla är jättekonstiga. Det är oerhört stimulerande.
Nu har ni åter bosatt er på Dalarö och lämnat Miami, varför?
– Precis av samma skäl som vi flyttade dit. Inget är normalt och alla är jättekonstiga. Efter ett tag blir det inte kul längre, utan liksom bara hopplöst.
Jonas, som är uppvuxen på Djurgården, och hans hustru bosätter sig kanske utomlands igen så småningom, men just nu är Dalarö hemma och intervjuer och signeringar av den nya romanen väntar. Spionen Bergling gavs ut på Bonniers i mars och Jonas Bonnier känner sig, enligt egen utsago, oerhört klar med romanen.
– När man som författare har skrivit klart en bok har man ofta redan skrivit den tre gånger för mycket, och granskat vartenda litet kommatecken i den. Jag har dessutom en smått manisk personlighet och går oerhört mycket upp i det jag håller på med. När jag väl är klar med ett projekt är jag less på det, säger han men tillägger att det inte råder brist på nya idéer.
– Jag har alltid många idéer och planer, men jag tror att man kanske ska prata om det man har åstadkommit istället för det man ska åstadkomma. Men när det gäller skrivandet har jag märkt att jag är en person som gärna gör något nytt, så vi får se vad det blir.
Först och främst ska han i alla fall slutföra sina studier i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. Det blev ett cirka 30 år långt studieuppehåll, men nu är det snart dags för masteruppsatsen. Och läser, det gör han hela tiden – allt utom papperstidningar. På sitt Instagramkonto ger Jonas Bonnier ofta och gärna lästips, och en roman som han genom åren pratat sig varm om är Meteorerna av den franske författaren Michel Tournier. Men, för ett tag sedan slog det honom att det ju nu var ett tag sedan han faktiskt läste den – och skulle han nu fortsätta tipsa om den så var det kanske bäst att läsa om den igen.
– När jag läste om den upptäckte jag att jag hade snott massor ur den romanen. Det var scener som jag trodde att jag själv hade kommit på som ju uppenbarligen var inspirerade av den här romanen.
Men till ditt försvar, snor inte alla konstnärer från varandra?
– Jo, mer eller mindre. Men det vore ju fint om man i alla fall var medveten om att man gjorde det.
3 romantips av
Jonas Bonnier
1. Meteorerna av Michel Tournier
En bok jag älskade som 22-åring, och därför tänker jag alltid älska den.
2. Crossroads av Jonathan Franzén
En till synes lycklig familj vars förflutna kommer ikapp dem. En härligt tjock bok.
3. The Magician av Colm Tóibín
En roman om Thomas Manns liv. Kan läsas med behållning utan att ha Thomas Manns böcker färska i minnet.