Som CEO på A house har Tua Asplund Hyllienmark lyckats med konststycket att skapa en av Östermalms mest eftertraktade destinationer i stadens, enligt vissa, fulaste byggnad. Nu intar hon och resten av A house – gruppen Filmhuset med sina kreativa trollspön.
Namn: Tua Asplund Hyllienmark
Ålder: 35 år
Familj: Make, son 2 år och en bebis på väg
Gör: Entreprenör och CEO på A house
Mitt i det sobra Östermalm med sina tjusiga sekelskifteshus och välskötta fasader ligger detta betongschabrak till byggnad som år efter år utses till Stockholms fulaste byggnad – så även i år. Denna stadsarkitekten Gunnar Henrikssons brutalistiska skapelse och sedermera Arkitekthögskolans gamla lokaler, stod, som ni minns, delvis i lågor 2011. Men, huset blåmärktes sedermera av staden, plåstrades om och några år senare är denna bespottade byggnad bland det hippaste Östermalm har att erbjuda.
Det sistnämnda mycket tack vare entreprenören Tua Asplund som varit en betydande del i att förvandla denna arkitekturens fula ankunge till en vacker svan i form av den kreativa högborgen A house. Vi ska återkomma till hur denna renässans gick till, men först – Tua.
Hon utstrålar en självklarhet och energi där hon ståtlig kommer gående mot kaffehörnan i A house lobby. Runtomkring oss pågår möten, kreativa processer och vad man, i brist på bättre ord, får kalla ett evigt nätverkande. Tua stannar och småpratar lite med konditorn Roy Fares medan vi häller upp kaffe. Fares har som bekant sitt MR Cake på husets bottenplan. Och kanske är det precis just här och så nya samarbeten blir till här hinner jag tänka innan Tua visar mig mot hissen som ska ta oss till ett rum på markplan. Överallt i huset påminns man om lika delar arkitekturens brutalistiska 70-talsromantik, och den kreativitet som idag flödar i lokalerna. Tua lutar sig tillbaka i soffan och ser förvånad ut vid den inledande frågan om tryckeriet.
– Oj! Vill du höra om tryckeriet?
Ja, men framför allt kanske hur du gick från att driva din pappas tryckeri till att involveras i A house?
– Jo, det har varit en resa. Min pappa gick bort i cancer för ett år sedan, och det var ett hårt slag för mig, säger hon och stannar upp för att formulera sig.
– Pappa var mitt uppslagsverk i allting. Han var en extremt klok person som jag lärde mig oerhört mycket av. Och han var så glad över att få barnbarn. Nu fick vi aldrig uppleva den tiden tillsammans med honom, fortsätter hon och syftar på 2-åringen där hemma och bebisen i magen som snart ska göra entré.
Tua tog över sin pappas tryckeri – Asplunds Grafiska – som länge huserade på Linnégatan några år innan han dog, och i och med hans död blev tryckeriet ett mer känsligt ämne för henne – det var ju hans livsverk.
– Men han pushade mig aldrig att fortsätta tryckeriverksamheten. Aldrig! Han gav migistället det redan etablerade aktiebolaget och sa: Gör vad du vill med det!
Det gjorde Tua, som sedan barnsben blivit fostrad i en företagaranda. Med pappa pratades det ofta om småföretagande, näringsliv och politik och Tua visste att entreprenörskapet, om inte tryckeriverksamhet, var hennes kall.
A house var till en början en kund till Asplunds Grafiska och Tua insåg då att det var ettprojekt som skulle passa henne som handen i handsken.
– Jag förstod att det de ville göra med huset – det vill säga A house – stämde med min skärningspunkt i entreprenörskap, kreativitet och affärsdriv, säger hon.
Snart var hon en av kreatörerna som skulle ge A house dess själ. Roligt, men också utmanande. Hon tackar sin pappa för att han fostrade henne till att bli en orädd människa säger hon.
Tua har alltid kastat sig ut i det okända utan problem; bott iArgentina och Peru, satsat stort och gått sin egen väg. Kanske har den där adrenalinjunkien, som hon själv kallar sig, dämpats en aning med åren, men modet är intakt.
– Jag tror att det krävs en viss naivitet av en entreprenör och den naiviteten har jag, säger Tua Asplund Hyllienmark.
Men finns det inte risk att naiviteten mattas av med åren och efter ett antal härdande projekt?
– Jo, det gör det. Men jag har positiviteten kvar och de där två går nog hand i hand. Jag tror alltid att saker är lättare än vad de är, att saker går fortare än de gör och så vidare. Och det är en förutsättning för att man ska vilja och våga gå in i ett projekt, säger hon.
Tua gjorde en snabb karriär i rese- och hotellbranschen på Langley Hotels direkt efter gymnasiet – hon slutade som hotellchef i Val d’isère. Därefter bestämde hon sig för att flytta hem till Stockholm för att ta en kandidatexamen i företagsekonomi vid Stockholms Universitet. Under studietiden tillbringade hon några danande år på Lydmar Hotel. Därefter var hon operativ chef på Mutewatch – superentreprenören Mai-Li Hammargrens innovativa aktivitetsband som gick i bräschen för de liknande produkter som sportjättarna sedan skulle släppa. Alla delar i det som sedan krävdes för A house-projektet.
– När jag kom till Lydmar hade jag i flera år jobbat på Langley där det fanns en mall för allting. Man förväntades följa en given väg, säger hon och fortsätter:
– På Lydmar var det precis tvärtemot. Här fanns ingen mall för nånting, och det i sig var själva grejen. Man skulle gå sin egen väg och alla uppmuntrades att uttrycka sin egen personlighet, minns hon.
Lydmar hade då flyttat ut på Blasieholmen och var med sin levande musikscen och säregna atmosfär en föregångare till dagens boutiquehotell.
– Det superorganiska på Lydmar gav en speciell vibe som snabbt hittade sin publik. De hade avslappnad elegans som ledord och även om många älskade det, så var det verkligen inte för alla. Precis som A house på många sätt, konstaterar Tua.
På samma organiska sätt växte A house fram – med en tydlig nisch och utan ambition att tillfredsställa alla. Idag finns det flera liknande ytor i Stockholm med kontorsplatser och communitykänsla – men ingen som A house. Huruvida ett företag sitter på A house eller någon annan av stadens branschhubbar är i sig ett karaktärsdrag i ett företags profil idag – och precis så ska det vara menar Tua.
– Att man sitter på A House blir en pusselbit i vad medlemsföretaget är och står för – ett viktigt varumärkesbyggande, resonerar hon.
Det var sju delägare som 2016, på uppdrag av Akademiska Hus, slog upp dörrarna till A house efter några års utveckling. Den gemensamma visionen att skapa en kreativ mötesplats för företag inom mode, musik, mat och media. Vad det sedan blev – en tydlig identitetsmarkör och en eftertraktad kontorsplats för kreatörer – växte, och växer ännu, fram.
– Man kan inte aktivt starta ett community! Menman kan erbjuda en destination och ge förutsättningar för ett community att sedan växa fram.
Men det måste ske organiskt genom de människor som rör sig på platsen, konstaterar hon.
Blev A house det ni hade hoppats?
– Det blev det. Det är det. När vi tittar på våra tidiga visionsdokument så stämmer det väldigt bra med vad det är idag.
Med framgångssagan A house i bagaget står Tua och resten av gruppen bakom A house nu inför ett nytt prestigeuppdrag – att ge liv åt Filmhuset på samma sätt.
– Vårt uppdrag är åter igen att skapa destinationensom möjliggör möten som bygger en kollaborativ kultur. För det är just det, precis som på Lydmar, en energi och en vibe som gör destinationen till vad den sedan blir. Och just det har vi bevisat att vi kan orkestrera med A house, säger hon.
A house-gruppens uppdrag är att skapa en levande mötesplats för människor inom film och rörlig bild i huset.
– Filmhuset är liksom A house ett hus med mycket karaktär och historia, initierat av Harry Schein och ritat av Peter Celsing. Mycket av möblerna och inredningen som gjordes på 1970-talet finns ännu kvar och det är fullt av tidstypiska detaljer som man vill bevara, säger hon.
Genom en utvecklad programverksamhet och event, föreläsningar, filmvisninga roch möten mellan alltifrån ung oetablerad talang till den etablerade branschen så ska Filmhuset stå färdigt att blomma ut som en fullfjädrad kreativ mötesplats hösten 2021. Men själv tänker Tua vara föräldraledig nu – något hon uppfriskande nog ser fram emot.
Många entreprenörer vittnar om hur svårt det är att vara ledig?
– Jag eftersträvar att både älska mitt jobb och att älska helgen. Med barn tvingas man ju koppla bort jobbet. Nu bygger vi Lego liksom! Men det betyder ju inte att jag slutar intressera mig för sånt jag tycker är spännande. Föräldraledighet är en utmärkt tid att fundera på nya utvecklingsmöjligheter och engagera sig i projekt som är utmanande att hinna med i kombination med en vanligtvis fulltecknad kalender.
Och det som är spännande är framtiden. I synnerhet frågan om framtidens arbetskultur som plötsligt är än mer brännande i den rådande pandemin. Den subkultur som kallades digitala nomader – de som jobbade på laptops utan regler för vare sig tid eller plats – blev plötsligt, tja, alla. De mötesplatser som Tua arbetat med att skapa är nu mer en företeelse i samtiden än något för framtiden. Själv tror hon inte heller att arbetslivet nånsin återgår till vad det en gång var. Istället spår hon en flexibel arbetsmiljö där människor själva styr över såväl sina fysiska arbetsplatser som tider.
– Vi har länge pratat om talangförsörjning på A house, och det blir ännu mer aktuellt nu. Företag kommer att behöva locka briljanta personer till sina kontor, och då måste de erbjuda mer än en död kontorsplats, säger hon.
– Folk har blivit alldeles för bekväma vid sina köksbord och med flexibla tidernu. Få kommer vilja gå tillbaka till kontoren om det inte finns ett mervärde i det.
Och det är där, menar hon, som platser som A house kommer in. Genom att erbjudaen attraktiv miljö och kreativ stimulans blir platsen i sig ett mervärde.
– Vi blir den lilla attraktiva pusselbiten som så att säga försörjer talangen, säger hon.
Om allt går som Tua önskar kommer de också att öppna fler hus som A house iStockholm framöver – destinationer som möjliggör möten och kreativa processer och bidrar till att levandegöra stadsdelen där de verkar.
På vägen ut från Stockholms fulaste, tillika hippaste, hus möts jag av entreprenörer med laptops i famnen och AirPods i öronen som om lurarna vore en kroppsdel. För en stund känns den bruna betongbyggnaden mitt i det januarigrå Stockholm som ett sympatiskt litet Silicon Valley. Och frågan som dröjer sig kvar ute när jag kliver ut i duggregnet på Östermalmsgatan och ser upp på Stockholms fulaste hus är: Hur tusan gick det till?