Han har flytt offentligheten sedan barnsben och alltid gått sin egen väg. Med mat och musik som sina två stora passioner i livet har Östermalmsbon Oliver Ingrosso hittat sin plats på housescenen – och nu som krögare.
Som barn drömde han om att Se & Hör skulle gå upp i rök – men först skulle han varna receptionisten för hon var ju trots allt oskyldig. Men, Oliver Ingrosso drömde också om att driva egen restaurang – och den drömmen har han besannat. Restaurang Olli på Jakobsbergsgatan öppnade för snart fyra månader sedan och det är kanske här – i allt från meny till musik och drinkar – man hittar Oliver Ingrosso. Till skillnad från sina yngre syskon är Oliver den i klanen Wahlgren/Ingrosso som redan från barnsben flytt offentligheten. Det finns därför ingen tv-serie att lära känna honom genom, inget blottande Instagramkonto eller utlämnande Sommarprat att ta fasta på. Vill man lära känna Oliver Ingrosso så är det – uppenbarligen – i musiken och i matlagningen man ska leta.
Han kommer in på restaurangen någon minut sen, kollar på klockan och ber om ursäkt för sin blygsamt – knappt fem minuter – sena ankomst.
– Det föll på mig att gå ut med hundarna så jag blev försenad. Jag bor med min mamma nu för hon bygger hus och jag renoverar. Vi bor i min systers lägenhet som hon i sin tur inte bor i … Ja, ni fattar, säger han med ett avväpnande leende och ser till att vi får varsin cappuccino.
Erbjudandet om att driva restaurang kom för drygt ett år sedan men svaret var inte självklart. Oliver Ingrosso hade redan fullt upp – han är som bekant sedan många år ett stort namn på den internationella housescenen. Han släppte sin första progressiv house-EP iTrack med Tim Bergling och Otto Knows 2010 och har samarbetat med stora namn som Tiësto, Armin van Buuren och Swedish House Mafia. Han behövde knappast mer på sin agenda och fanns det ens tid att driva en restaurang? Och viktigare – fanns det tid att driva en bra restaurang?
Pasta shoutta är min barndom på en tallrik!
– Samtidigt hade jag ju alltid drömt om en restaurang, så till slut tänkte jag: Fuck It – det får bära eller brista. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka Jävla fegis, varför gjorde du det inte?
Men, när Oliver Ingrosso gör något – vare sig det är musik, mat eller annat – så gör han det grundligt. Det är ingen slump att personalen kallar honom Mr Aldrig Nöjd eller att han haft svårt att släppa ifrån sig projekt som i hans mening inte varit 100 procent perfekta.
– Jag är väldigt självkritisk, men det har blivit bättre. Min kusin sa en gång: Det är inte värst förrän det är värst! Sen ville jag att allt skulle vara 200 procent perfekt. Då kan det vara lite svårt att komma framåt.
Ambitionen med restaurang Olli är därför inte mindre än att vara värst – i ordets mest positiva bemärkelse. Med en meny skapad utifrån hans barndoms Italien, och ett av världens bästa ljudsystem i lokalen möts Olivers spets inom mat och musik på restaurangen. På menyn syns till exempel farmor Ingrossos pasta shoutta som hörde till barndomens söndagsmiddagar.
– Pasta shoutta är egentligen en annan rätt, men det var så farmor kallade den. Det är min barndom på en tallrik!
Pasta shoutta på Olli är en pasta med köttbullar, högrev och tomatsås och cacioricotta. Rätten serveras med en skål isbergssallad toppad med vitvinsvinäger, olivolja, salt och peppar. Precis som hos farmor Ingrosso.
– Pappa sa att vår pasta shoutta smakade som när hans farmor tillagade den – det vill säga som originalet. Det är en av de finaste komplimanger jag fått.
Komplimanger är annars något Oliver har ganska svårt att ta emot medger han.
– Jag blir obekväm när jag får komplimanger. Det är samma om man sjunger för mig på födelsedagar, jag tycker inte om det för jag vet inte hur jag ska ta emot det, säger han.
Han återkommer flera gånger under intervjun till att han är en introvert person som tycker om ensamheten. Han äter mer än gärna middag ensam, reser helst själv och semestrar ofta på egen hand, säger han.
– Andra människors sällskap dränerar mig på energi, säger han men tillägger för säkerhets skull att han inte är socialt handikappad.
Han har stor familj och några nära vänner som han känt sedan barnsben – ”Jag har inte skaffat nya vänner på 13 år” – men han tycker om den självvalda ensamheten.
Kanske är det barndomens påtvingade offentlighet som fått honom att utveckla vad han kallar en sund avsky mot människor. Men, han är samtidigt oerhört varm och generös med sig själv vid vårt möte och svarar initierat och analytiskt på frågorna. Till och med på frågarna om kändisfamiljen – frågor han förmodligen hört till leda. På högra underarmen syns Olivers första och enda tatuering: Bianca, Benjamin och Theodor. Namnen på hans tre syskon.
Ni verkar stå varandra väldigt nära. Har det alltid varit så?
– Jo, vi är väldigt tajta. Kanske för att vi har gått igenom mycket tillsammans. När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att folk trodde att min familj var perfekt bara för att vi var kända. För mig var vi bara ännu en kaotisk och ibland idiotisk familj – precis som alla andra, säger han och tillägger.
– Men det har varit viktigt för familjen att upprätthålla en fasad. Det kan jag tycka är jobbigt, och det är väl det Bianca har reagerat på. Bianca har gjort tvärtom och rivit fasaden.
Hur har du upplevt det när din syster offentligt har berättat om svårigheter som er familj har gått igenom?
– Ibland har vi syskon haft olika meningar om hur man ska hantera saker såklart. Jag är så sjukt olik mina syskon på det viset. Jag är introvert och har mycket mer integritet. Men det där har varit Biancas sätt att hantera saker på och jag respekterar det.
Kanske är det syskonens italienska arv som satt familjen i centrum, resonerar Oliver. Han har alltid tyckt att svenska familjer är väl distanserade från varandra.
– En kompis hade till exempel aldrig hört sin pappa säga att han älskade honom. För mig var det nåt jag hörde 3-4 gånger om dagen, minns han och fortsätter:
– Dessutom kallade han sin pappa vid förnamn! Mamma och pappa hade blivit vansinniga om jag kallat dem vid förnamn.
Även farmor och farfar, mormor och morfar och alla kusiner har haft och har viktiga roller i Olivers liv. Kusinen Sebastian Ingrosso, Swedish House Mafia, var en frekvent gäst i villan på Värmdö under uppväxteb. I vuxen ålder har Sebastian som bekant även spelat roll för Olivers musikaliska bana.
– När jag var 15 år bilade jag och min farbror ner till familjen i Taranto i Italien. På vägen lyssnade vi på en houselåt som heter Coracao på repeat. Där och då fattade jag hur häftigt det är med house.
Några år senare fick Oliver turnera världen runt med sin kusin Sebastian Ingrosso och idag gör han musik under namnet Oliver Ingrosso – och numera under alter egot Oling som har ett mer avskalat och minimalistiskt sound.
Hur hanterar du allt som kommer med artistlivet för att inte tappa fotfästet?
– Både kändisskap och turnerande är utmattande för de flesta. Men kanske har jag en fördel av att jag växt upp med kändisskapet. Jag vet inget annat, och jag har ofrivilligt tvingats förhålla mig till det redan från början. Jag är inte oförberedd.
Han bor fortfarande i samma Östermalmskvarter som han växte upp i – med alla familjemedlemmar runt hörnet.
– Jag och Benjamin är båda intresserade av italiensk mat vilket kanske har märkts? Det är oftast vi som lagar maten till familjemiddagarna.
Är ni överens i köket?
– Ja, Benjamin är intresserad av Rom-köket och jag mer av det Syditalienska så vi har olika ingångar. Och han älskar desserter, jag är inte lika förtjust i sötsaker.
Trots detta har Oliver en favoritdessert på menyn. Den ena är åter igen inspirerad av farmor Ingrosso.
– Det är italienska munkar doppade i socker och honung som serveras med mascarponegrädde, drottningsylt och olivolja.
Men, i övrigt är han inte mycket för desserter säger han – jo förresten.
– Delicatobollar är helt klart en favorit. Med kokos, pärlsocker fattar jag inte. Och så gillar jag saffransbullar. Och kanelbullar. Och äppelpaj och blåbärspaj …
Det låter ganska svenskt?
– Jo, jag är nog ganska svensk ändå, konstaterar han och vi enas om att det är svårt att sätta fingret på vad som är svensk mentalitet. Men en specifik grej kommer Oliver på – en vana han inte gillar.
– Jag och Benjamin pratade om det häromdagen, den där grejen att svenskar ger en komplimang och dissar på en och samma gång.
Hur kan det låta?
– Benjamin berättade om en mamma som kom fram och sa att hennes dotter älskade hans musik, men hon var tvungen att tillägga att hon aldrig skulle lyssna på hans musik. Varför? Om du ska säga nåt snällt så säg nåt snällt!
Hur svensk eller italiensk Oliver än må vara så tar han med sig det bästa av dessa två arv till restaurangen – så även italiensk film. För film är den tredje passionen, utöver musik och mat, i Olivers liv. Han har faktiskt en liten roll i filmen Ciao Bella från 2007 och hade det inte varit för musiken så hade han nog jobbat med film.
Är det fortfarande en dröm?
– Ja, eller nej. Eller jo, kanske. Jag älskar Batman så om jag fick frågan om att spela Batman, regissera eller skriva manus till Batman eller göra musiken till nästa Batman-film – då skulle jag säga ja!
Skämt åsido så har faktiskt filmintresset även gjort avtryck på restaurangen. Drinkmenyn är döpt efter karaktärer i Star Wars och Batman och några av Olivers favoritfilmer visas i restaurangen – Livet är underbart och Taxi Driver till exempel. Och så Star Wars, Batman och Interstellar såklart.
– Jag är väldigt fascinerad av rymden och universum. Och av havet och allt det där …
Allt det där som är långt ifrån människorna?
– Ja, kanske lite så.