Hugo Rehnberg filosoferar kring ett av Östermalmsförälderns stora gissel.
Min fru och jag har ett hyfsat friktionsfritt förhållande – men det finns ett ämne som är minerad mark. Det handlar om vår sons skolgång. Tvisten gäller huruvida han ska gå på en privat eller kommunal skola. Hon vill privat, jag kommunal.
Hennes argument är att den privata erbjuder bättre akademiska möjligheter. Min invändning är att livets skola är betydligt viktigare och att den privata skolvärlden är för skyddad och homogen. I min värld är kunskapen om hur man undviker att få stryk av ett stissigt ligistgäng nyttigare än att kunna rabbla det periodiska systemet.
När jag hävdar att studier är överskattade, växer det fram en mörkblå, ormliknande blodådra i min frus panna. De kvällarna slutar oftast med att jag sover i soffan.
Men jag menar det verkligen. Tusentals Östermalmsföräldrar drabbas av magsår på grund av barnens sladdande betyg – helt i onödan. De betalar för nannies som pratar svenska, tyska och mandarin och dessutom kan undervisa i tvärflöjt – till liten nytta.
Tror du mig inte tycker jag du ska tacka ja till nästa skolåterträffs-inbjudan. Dessa synnerligen deprimerande tillställningar kan vara nyttiga att besöka då och då. Främst för att påminna sig själv om en viktig livsregel: att det är farligt att peaka för tidigt och att plugghästarna inte nödvändigtvis vinner i långa loppet. Det gör visserligen inte klassens värstingar heller. De är sällan med på återträffarna, eftersom de antingen är döda eller sitter i fängelse.
Men faktum är att toppstudenterna – enligt min egna empiriska undersökning – ofta också får en klen utveckling. Mattegeniet från högstadiet blir en smygalkoholiserad revisor. Violinunderbarnet sitter i orkesterdiket på Oscarsteatern och spelar ”Phantom of the Opera” kväll efter kväll.
Min mest framgångsrika klasskamrat från Östra Real var usel på såväl algebra som tyska glosor och låg stabilt en bra bit under betygsgenomsnittet. Men han var duktig på fotboll och hade en fin vinnarskalle. I dag omsätter hans IT-bolag miljarder.
Även Steve Jobs, Richard Branson, Jonas Åkerlund, Bertil Hult, Vincent Van Gogh, Albert Einstein och Jay-Z var akademiska medelmåttor. Och det gick ju bra.
De mest intressanta karaktärerna man springer på genom livet var nästan alltid svaga i plugget. Detta är inget önsketänkande, det är grundregeln.
Om du som läser denna krönika är 13 år och särskilt duktig på matematik – låt för guds skulle inte någon få reda på detta. Särskilt inte dina föräldrar. De kommer bara tvinga dig att lösa ekvationer dygnet runt, vilket slutar med att du som vuxen använder din begåvning till att skapa skattelättnader åt skateboardåkande IT-miljardärer.
Men när min son frågar varför han måste sitta hemma och öva på bråktal istället för att spela Minecraft, kommer jag förstås aldrig att erkänna detta. Inte heller att mina 18 år i skolbänken var en enda lång och plågsam leda, och att hela min karriär bygger på tricks jag lärt mig efter plugget.
Det är inte riktigt socialt accepterat – dessutom är jag osäker på om mitt äktenskap skulle överleva det.
3 Östermalmsfavoriter
Storgatans café och bageri
Mitt andra eller möjligen tredje hem. Sveriges trevligaste personal.
Hantverket
En av Östermalms bästa restauranger för tillfället.
Tösse på A house
Allt med Tösse är bra. Nu finns de även i det fina kontorshotellet på Östermalmsgatan.