Han har precis genomgått en skilsmässa från sin stora kärlek – företaget som formade det Stureplan är idag. Men Robert Hållstrand har inga planer på att sluta underhålla Stockholm.
Namn: Robert Hållstrand
Bor: Djurgården
Familj: Dotter och hunden Jax
Robert Hållstrand börjar intervjun med att konstatera att han är full av motsägelser. Det ska visa sig stämma. Han ursäktar sig sedan för att han är dålig på att uttrycka sig – vilket visar sig vara en direkt osanning. Men den största paradoxen med Robert Hållstrand är att han – som ibland framställs som en dryg nattklubbsprofil – visar sig vara en oerhört mjuk och blyg djurvän. En känslig människa som lätt underskattar sina framgångar och ber om ursäkt alldeles i onödan.
Han har i över 20 år drivit några av Stockholms främsta restauranger, hotell och nattklubbar.Det är ingen överdrift att säga att Hållstrand mer eller mindre uppfann lilla Stureplan. Med Story Hotel, Nox Restaurang, Hallwylska restaurang och de numera kanoniserade klubbarna Bondi Café, The Plaza Club, Fou, Rose, Village och Kharma har han skrivit Stockholmshistoria och vet mer än de flesta om de flesta. Till exempel har han haft gäster som Justin Bieber, Justin Timberlake, Jay Z och – pojkdrömmen – ordnat Tom Cruise privata fest på Rose i Stockholm.
Men, just nu ligger Robert Hållstrand i skilsmässa – två stycken dessvärre. Den ena är av det privata slaget och något han är påtagligt ledsen och bekymrad över.
– Skilsmässan är inte självvald. Drömmen jag hade för min familj blev inte som jag hade tänkt mig. Men nu är det som det är, och blir som det blir, konstaterar han och vill av hänsyn till familjen inte säga så mycket mer om saken.
– Jag kommer att landa på två fötter och allt kommer att bli bra tids nog. Det viktiga är vår dotter.
På en privat middag är jag killen som sitter tyst och trycker i hörnet.
Den andra skilsmässan är från alla de ovan nämnda företagen. I våras – under pandemin – sålde han sitt bolag. Det är ingen underdrift att påstå att kärleken mellan Robert Hållstrand och hans företag varit både passionerad och varaktig. Så vad hände?
– Jag älskar mina klubbar, hotell och restauranger – och mina medarbetare. Jag skulle vilja ta tillfället i akt här att säga tack till dem för det vi tillsammans har byggt upp, säger Robert och fortsätter:
– Jag har fått frågan om att avveckla tidigare och jag har fått en del erbjudanden. Men eftersom jag alltid driver mina affärer med hjärta så har jag följt hjärtat och tackat nej, säger han när vi satt oss tillrätta vid ett bord på Villa Källhagen på Djurgården, några stenkast från Roberts bostad.
– Men så kom ett företag vars vd hade stora planer för mitt företag och som jag kände kunde förvalta det jag och mina medarbetare byggt upp. Han ville dessutom ha kvar mig som konsult vilket kändes utmanande och intressant, så då bestämde jag mig för att avveckla.
Men ingen hade behövt oroa sig för vad Robert nu skulle göra med sin tid. På 20 år har han inte missat en enda kväll på sina klubbar, och den vanan har inte brutits efter försäljningen. Och dessutom är han fullt upptagen med nya projekt – det ena, en ny bistro i Gamla Stan, mer oväntat än det andra, en vegansk restaurang i MOOD-gallerian. Robert Hållstrand är själv vegan och stor djurvän, och övertygelsen om klimatets och djurens väl har växt sig starkare med åren. Dessutom saknar han en bra vegansk restaurang på Östermalm. Men hans egen väg in i veganismen tog sin början för många år sedan i Spanien.
– Jag var upprörd över en tjurfäktning och tyckte det kändes oerhört omodernt och osmakligt att ett djur plågades, och att den som utförde det sågs som en hjälte. Någon påpekade då att jag själv satt och åt en stor köttbit, minns Robert.
Hur hade det köttet hamnat på tallriken? Hur mådde djuren innan slakt? Han började ifrågasätta djurhållningen som han tidigare blundat för. Samtidigt såg han dokumentären Cowspiracy – och så var saken avgjord. Sedan några år tillbaka är hela familjen veganer.
– Men jag är inte hatisk mot köttätare som en del veganer är. Jag tror till exempel inte att alla borde sluta äta kött. Jag älskade själv kött en gång i tiden och kunde jag jaga min egen föda så skulle det vara en annan sak för mig, säger han.
Bakom Robert Hållstrands veganska restaurangsatsning finns ett engagemang för att skydda och värna om djur. Samma engagemang har tidigare lett till olika välgörenhetsprojekt inom djurrätt, där han bland annat arbetat med Wildhood Foundation som verkar mot tjuvskytte i Sydafrika och Zimbabwe.
Kärleken till djur har funnits hos honom sedan barnsben. På många sätt känner han sig närmare djur än människor, säger han. Det är svårt att tänka sig att denna nattklubbsikon som kväll efter kväll i över 20 år har socialiserat med gäster på sina klubbar i själva verket har svårt för sociala sammanhang – och till och med kallar sig blyg.
– Det är ännu en paradox. Jag kan vara oerhört social på mina klubbar och bland gäster, men på en privat middag är jag killen som sitter tyst och trycker i hörnet. När jag inte är på mina egna ställen så träffar jag helst ingen alls förutom min familj och nära vänner, säger han.
Och på samma sätt som Robert inte missat en kväll på sina klubbar så har han heller inte missat att natta sin 6-åriga dotter.
– Jag är där när hon ska lägga sig, och sen åker jag till jobbet, men jag är hemma igen när hon vaknar, förklarar han.
Skulle du kalla dig själv för arbetsnarkoman eller vad är det som gör att du måste vara på jobbet varje kväll?
– Jag älskar det jag gör. Jag har aldrig haft en tråkig dag på arbetet på 20 år! Känslan av att kunna leverera nöje till gäster på det här sättet är oslagbart. När en gäst i kommer fram och tackar för en härlig upplevelse – då spelar det ingen roll hur den ekonomiska kalkylen ser ut. Då är jag lycklig.
Kärleken till arbetet har faktiskt resulterat i att Robert svimmat av ren och skär eufori. Som till exempel den där kvällen för några år sedan när The Plaza Club skulle öppna och allt kändes så perfekt. Alla som skulle vara där var där och Robert kände på sig att kvällen skulle bli magisk. Musiken sattes igång och dörrarna slogs upp – då tog euforin överhanden. Robert masade sig vimmelkantig mot kontoret för att inte visa att han faktiskt höll på att svimma av ren överhettning. Väl inne på kontoret föll han slutligen lyckligt ihop.
Jag har aldrig haft en tråkig dag på jobbet.
Hjärtat har funnits med i alla projekt på det viset och det har paradoxalt nog varit både nackdel och fördel. En fördel för att han älskar varje stund av sitt arbete, vilket smittar av sig på projekten. En brist för att han ibland fattar alltför snabba känslomässiga beslut.
– Min familj säger alltid att jag inte ska prata nedvärderande om mig själv, jag gör lätt det … Så jag ska inte säga att jag inte har använt hjärnan också i mina affärer. Jag är påläst och förstår de affärsmässiga aspekterna – kanske bättre än de flesta. Men jag har alltid följt hjärtat när jag fattat beslut och ibland går det för fort.
Idén kommer först, förklarar han. Medan många i branschen först fixar en lokal som sedan fylls med koncept, rätt folk och idéer så har Robert gjort tvärtom. Idén och känslan för vad han vill skapa har styrt. Det är dels ett medvetet val – dels en effekt av vad han tror är en ganska grav ADHD.
– Jag har inte fått någon diagnos, men jag har påbörjat utredningen flera gånger, förklarar han och fortsätter.
– Jag tycker inte om kaffe och började drickandet sent i livet. Men jag upptäckte att varje gång jag gjorde det så jobbade jag så bra och hade lätt för att uttrycka mig. Som nu! När jag berättade det för en anhörig så såg hon sambandet mellan min ADHD och koffeinet, säger han.
Numera är det ju många som beskriver sin ADHD som närmast en superkraft. Hur känner du inför det?
– Nej, det är hemskt. Jag hade det svårt i skolan och blev lite mobbad. Jag kan knappt engelska och har haft svårt för att läsa och skriva på grund av det.
Det faktum att han inte klarade av skolan är ett handikapp än idag, konstaterar han.
– Jag minns fortfarande den där hemska känslan när det var prov i skolan och hur stressad jag blev av att höra alla skriva. Jag kände hur svetten rann och till sist kastade jag ett sudd eller nåt liknande och blev skickad till rektorn, minns han.
Skolan var inte Robert Hållstrands plats – men det blev istället affärslivet och nöjesindustrin. Här var han bra på det han gjorde och han visste vad folk ville ha.
– Jag har lätt för att läsa av människor och har ett oerhört skarpt minne, vilket gör att jag ser och vet vad folk vill ha ut av sin kväll. Det är en tillgång i arbetet, men en förmåga som gör att jag kan känna mig väldigt trängd i vardagen.
Drömmen om en klubb där människor i alla åldrar dansar sig svettiga tillsammans lever ännu – men han tror inte längre på den i Sverige. För han har försökt.
– Risken är att du tycker att det är för unga tjejer där och så tycker du att männen är äckliga gubbar. Det är väldigt svenskt och det gör det svårt att samla flera generationer så som jag skulle vilja göra.
Han har sett det utomlands – men tror att svenskarna är för bekväma för att vidga vyerna på det sättet. På samma sätt som vi gärna rör på oss under en kväll snarare än stannar på en plats för en helkväll.
– Så kanske vi vill ha det utomlands, men inte hemma, säger han och avbryter sig igen för att ursäkta att han pratar osammanhängande – det gör han inte nu heller.
Han pratar snarare med en genuin vilja att bli förstådd. Kanske vill han göra upp med bilden av en stöddig Stureplansprofil?
– Jag blir sårad när man kallar mig dryg för jag är den mest osäkra människan i världen. I 25 år har jag dessutom slagits för att få fram ödmjukheten i vår bransch, säger han och menar att han avskyr hur en del ser det som att gästerna ska vara tacksamma för att de får komma in.
– Det ska vara tvärtom! Jag kan sitta i källaren bara jag vet att mina gäster har kul.
Med just den kärleken till gästen tar Robert Hållstrand nu sig an sina nya projekt. Men nånstans vilar tanken om att han kanske hade kunnat öppna klubb utanför Sverige?
– Jag hade ju kunnat göra det bättre! Kanske ett ställe utomlands dit svenskar åker? Vi är ju populära utomlands, säger han och avbryter sig själv.
– Jag tror ju på mig själv. Men samtidigt inte alls! Äsch, du hör ju?
Med de orden reser sig Robert Hållstrand från ett välformulerat samtal som han ansåg sig oförmögen till. Och från en kopp kaffe som stått bredvid honom hela intervjun – men som han i själva verket inte tycker om.
3 FAVORITER PÅ ÖSTERMALM
Fältöversten
Villa Källhagen
Mina klubbar och restauranger