Ångest, ångest är min arvedel skaldade Per Lagerqvist. Och visst hade han rätt konstaterar Anders Hansen. I sin nya bok svarar psykiatern som gett hjärnforskning en plats i populärkulturen på frågan om varför vi mår så dåligt när vi har det så bra. Och den där arvedelen är en del av svaret.
Mittemot mig på ett kafé på Östermalm med en kopp kaffe med mjölk i sitter den där läkaren på tv som säger att motion botar depressioner. Ni vet han som säger att ADHD är en superkraft? I dagarna kommer psykiatrikern Anders Hansen nya bok Depphjärnan och jag har just ställt frågan om vilka snabba – och förmodligen för författaren enerverande – rubriker han kommer att tilldelas när nya boken når media.
– Jag tycker att det är viktigt och vettigt att föra ut den kunskap jag har. Men, baksidan är ju just att det kan bli ganska ensidigt presenterat i media. Skriver man en bok om att motion är bra för kognition och mående så blir det lätt att motion är det enda som botar depressioner och så är det naturligtvis inte, säger Anders och funderar en stund på frågan.
– Den nya rubriken kommer nog att bli att människan inte är utvecklad för att må bra.
Stämmer det?
– Det korta svaret är ja. Våra hjärnor är biologiskt anpassade till ett liv på savannen. Hjärnan är utformad för överlevnad och reproduktion, inte för välbefinnande. Ångest är egentligen ett friskhetstecken som hjälpte våra förfäder att överleva, eftersom de som kunde förutspå faror och måla fan på väggen var de som överlevde.
Jag har definitivt mer ångest än genomsnittet.
Vi ska återkomma till resonemanget om ångestens funktion som överlevnadsmekanism. Men först lite kort om mannen som ägnar sitt liv åt att få oss att fatta oss själva genom biologi, historia och psykologi. Anders Hansen gick läkarutbildningen på KI och är idag överläkare i psykiatri – samtidigt tog han en civilekonomexamen på Handelshögskolan. Första boken Hälsa på recept kom 2014 och sedan dess har han skrivit sex böcker om hjärnan och dess funktioner och böckerna har sålts till 23 länder och var och en i över en halv miljon ex. Utöver böckerna har han Sommarpratat, anlitas flitigt som föreläsare och har medverkat i flera tv-produktioner – däribland den populära serien Din hjärna. Idag är han en av landets mest kända röster, om inte den främsta, inom psykologi, välbefinnande och populärvetenskap.
Den nya boken Depphjärnan har som undertitel Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra.
Så, hur dåligt mår vi egentligen?
– Vi har en låg tolerans för ångest idag så därför upplever vi att vi mår dåligt. Jag vill ta död på föreställningen om att ångest skulle innebära att vi på något sätt är trasiga eller att det är farligt, konstaterar Anders Hansen och tillägger – Ångest är lika naturligt som att känna hunger eller trötthet.
I kapitlet Lyckofällan i den nya boken utvecklar han det resonemanget genom att förklara hur våra hjärnor inte responderar på det som sker, utan snarare på vad vi förväntar oss ska ske. Det är alltså våra förväntningar som inte matchar verkligheten snarare än tvärtom och i glappet mellan förväntan och verklighet uppstår missnöje – vi mår alltså dåligt.
– Vi matas hela tiden med reklam och fina bilder i sociala medier. Men verkligheten är ganska sällan yogapositioner i solnedgång. Vi matchar våra upplevelser mot ett tillstånd som för människan är biologiskt orimligt – det vill säga att vi skulle gå runt och må toppen hela tiden.
Men om ångesten har sitt ursprung i att den hjälpte oss att springa från lejon som hotade på savannen, varför är hjärnan funtad så att vi får ångest fastän det ju idag sällan lurar några lejon i till exempel Humlan?
– Hjärnan har i princip inte förändrats sedan vi levde på savannen och ständigt var i livsfara. Alltifrån panikattacker till generell ångest är egentligen hjärnans missriktade sätt att hjälpa oss att överleva, förklarar Anders Hansen som med den nya boken hoppas ta bort stigmat som ångest kan innebära.
– Min erfarenhet från patienter är att när vi kan se oss själva från läktarplats kan vi förstå varför vi får ångest, och att detta ofta är tecken på något friskt snarare än något sjukt. Ju mer man lär sig om ångest, desto lättare blir den att hantera.
I sitt arbete ser han hur människor ständigt söker efter ett sammanhang och ett narrativ – vi vill med andra ord att livet ska hänga ihop och skapar historier om oss själva som gör våra liv förståeliga – på gott och ont.
– Min erfarenhet är att en psykiatrisk diagnos kan bli det narrativet. Man blir ”den som mår dåligt” och problemet är att det kan bli självuppfyllande för en del. Förstår vi hur vi funkar och vad ångest egentligen är blir vi inte lika låsta i vår ångest, konstaterar han.
Men vardagsångest är ju en sak, men sedan finns det ju människor som lider av en bedövande ångest som hindrar dem från att leva. Hur mycket ångest är acceptabelt?
– Absolut. Och den ångesten ska absolut inte mötas med fraser som Välj glädjen. Det är ett hån mot människor som lider av svår ångest. Den ska behandlas med medicin, terapi och motion. Ångest är ett helvete som slår sönder människors liv – men det jag vill tala om är att ångest inte betyder att du är skadat gods och det är inte farligt i sig, slår Anders Hansen fast och konstaterar:
– Det är inte konstigare att söka hjälp för ångest än att söka hjälp för lunginflammation eller diabetes. Hjärnan är ett organ och när det organet inte funkar så ska det behandlas. Precis som andra organ i kroppen.
Vi matchar våra upplevelser mot ett tillstånd som för människan är biologiskt orimligt.
Han är noga med att poängtera att han på inget sätt förminskar ångestens ibland förgörande kraft – men menar samtidigt att det snarare är de som inte har ångest som borde ha en diagnos.
På pappret kan Anders Hansen själv se ut som självaste definitionen av en lyckad människa. Han är framgångsrik, respekterad och älskar det han gör. Men hur definierar han själv lycka?
– För mig är lycka att känna att livet har en bra riktning och känns meningsfullt. Lycka är inte samma sak som en rad lustupplevelser som följer på varandra. Tror man det kommer man bli besviken, vi är inte byggda för att känna välbehag hela tiden.
Med den definitionen, är du lycklig?
– Ja, i alla fall mer och mer. Jag har förstått hur lite jag förstod för 10 år sedan. Jag tyckte nog i en period att jag visste allt, men jag har blivit mer ödmjuk. Och mitt arbete ger mig otroligt mycket och känns meningsfullt.
Hur ångestdriven är du själv?
– Jag har definitivt mer ångest än genomsnittet. Jag kan vara ganska lugn med vissa saker, medan annat kan ge mig svår ångest. Till exempel är jag livrädd för att mina anhöriga ska bli sjuka. Min pappa gick bort för några år sedan och sedan dess är jag ständigt orolig för att något ska hända mamma. Jag kan tänka på pannlober och amygdala och så vidare hur mycket som helst, men när det gäller henne försvinner all logik, medger han.
Anders Hansen pratar engagerat och målande när vi rör oss kring ämnet som kommit att bli centralt i hans liv. Det är inte svårt att förstå varför han blivit så framgångsrik – han behärskar konsten att göra komplicerad vetenskap begriplig utan att för den delen banalisera eller använda pekpinnar. Han älskar det han gör och jobbar alltmer säger han – men i en vardag som består av spjutspetsforskning och konversationer och korrespondenser med några av världens skarpaste hjärnor är det ibland svårt att befinna sig i den lilla vardagen.
– Jo, mitt arbete kan ibland vara ett hinder i sociala sammanhang. Jag tycker lätt att saker blir väl banala. Jag läser mer och mer och jobbar mer och mer och då är det lätt att bli lite avskärmad, säger han och fortsätter.
– Jag har också svårt för sociala fasader. Patienterna berättar ju exakt som det är – det är det som är ynnesten med att vara läkare. Det finns inga fasader, det är på riktigt hela tiden och så är det ju sällan i andra möten.
När samtalet styr in på ämnen som inte kan förklaras med vetenskapliga belägg blir rösten en annan – han pratar långsamt och eftertänksamt – en aning obekväm om man så vill. Anders Hansen hade aldrig som mål att bli en offentlig person i strålkastarljuset – men övertygelsen om att hans kunskap gör gott har som pris att det finns ett medialt intresse för hans person.
– Mitt jobb är en besatthet på gott och ont, slår han fast.
Och Anders Hansen vet exakt när den besattheten tog sin början. Han beskriver hur han för 20 år sedan stod i en obduktionssal på läkarutbildningen och i handen höll han en hjärna från en 80-årig man som låg i rummet.
– Jag slogs av att allt den här mannen har upplevt – från när han var barn till när han gifte sig och fick barn till när han blev sjuk – har skett och lagrats i det här organet. Och det är ett organ som han aldrig såg och som jag har i mina händer. Och så insåg jag att jag också han en sån! Det var hisnande och jag kunde inte sluta grubbla på att mitt liv egentligen utspelas i något som ser ut som tätt packade korvar, säger Anders Hansen och det är tydligt att fascinationen är minst lika stor idag.
– Hjärnan är inget passivt mellanslag. Den lurar oss ibland, men det är inga buggar utan smarta lösningar för att överleva i en värld som vi inte längre befinner oss i, konstaterar han.
Ibland, men alltmer sällan, lägger han arbetet åt sidan. Gärna till förmån för träning – främst löpning några gånger i veckan. Men också för att klinka på gitarrerna – han har cirka 15 stycken. När musikens kraft slog honom var det med samma kaliber som när han höll den döde mannens hjärna i sina händer.
– Jag minns det så tydligt. Jag var 7 år och hörde för första gången Elvis Don’t be Cruel på radion. Efter det började jag köpa Elvisvinyler och så småningom tog jag gitarrlektioner. Ett tag spelade jag en timme om dagen och jag har börjat ta upp det igen. Det är riktig avkoppling för mig, säger han.
Vår tid är ute och Anders Hansen reser sig upp för att gå. I I samma sekund som han lämnat rummet kommer en ung tjej som suttit bakom oss fram och frågar lite pirrigt:
– Visst var det där läkaren från tv? Han som säger att ensamhet är lika farligt som att röka cigarretter?
Ja, konstaterar jag. Ungefär så.
NAMN: Anders Hansen
ÅLDER: 47 år
BOR: Östermalm
GÖR: Överläkare i psykiatri och aktuell med boken Depphjärnan – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?