En kulturklenod från 20-talet som visat stumfilm och blev Ingmar Bergmans kvartersbio, sedermera porrbio bio på 50-talet och under 90-talet en destination för sanna cineaster. Om väggarna på den ikoniska biografen Fågel Blå på Skeppargatan kunde tala så hade de alldeles säkert ett och annat att berätta. Nu tar biografens historia vid där den slutade och nya kapitel skrivs tack vare cineasten Axel Öhman.
Axel, hur kom idén till dig att väcka Fågel Blå till liv igen?
– Jag är filmregissör och har jobbat med film hela mitt vuxna liv. Det har alltid funnits en dröm om att driva en egen biograf, en sådan där dröm som förmodligen inte skulle bli av. Men så upptäckte jag en dag att Fågel Blå stod tom. Jag som då satt och skrev manus till min långfilm tog kontakt med fastighetsägaren och frågade om jag fick återuppliva biografen. Svaret var ja. Det var så att säga en dörr som öppnades, och jag klev in.
Du växte ju själv upp runt hörnet från Fågel Blå, vad har du för minnen av biografen?
– När jag var liten så såg vi mest barnfilmsmatinéer på biografen. På den tiden fanns det en biograf i varje hörn på Östermalm, idag är vi den enda bion som är kvar här. Fågel Blå har gått igenom så många epoker – från att ha varit Bergmans kvartersbio till att bli en porrbio och sedan en cineastbio på 90-talet.
Du finansierade öppningen delvis genom att erbjuda östermalmarna aktier i biografen. Berätta!
– Engagemanget för bion har varit enormt. Finansieringen av Fågel Blå byggde på att jag erbjöd Östermalmsborna att köpa en aktie i biografen, då fick man även sitt namn på en stol i bion. Det blev väldigt lyckat så upprustningen är delvis finansierad av insamlingar och av lokala aktieägare.
Vad har du fått höra för historier från östermalmarna sedan du öppnade?
– Många har berättat om sina minnen från bion. Bland annat minns jag en historia från en av de gamla veteranmaskinisterna. Han berättade att han ibland fick ta över i kassan under tiden då bion var en porrbio. Anledningen var att kassörskan då körde liveshow i salongen. Det finns även en tragisk historia i Daniel Bergmans biografi, Ingmar Bergmans maskinist Nypan berättar om en maskinist som brann inne på Fågel Blå. Det var på 30-talet då man använde nitratfilm.
Hur har du tänkt kring inredning och atmosfär i lokalen?
– Jag vill att Fågel Blå ska vara mer än en biograf där man slussas från salong till foajé. Det ska bli en kulturell mötesplats där man vill stanna och umgås. Jag tror att den typen av mötesplatser blir allt viktigare i den här digitala världen. Vi har byggt en lounge intill baren där man kan ta ett glas före eller efter visningen, och vi kommer servera enklare bistrorätter. Just nu väntar vi på serveringstillstånd och rättigheter.
Har du några förebilder i andra biografer runtom i världen som du tagit med i processen?
– Jag växte delvis upp i Paris och Cinéma du Panthéon på vänstra stranden är en jättefin biograf. Även Metrograph i New York är trevlig. Sedan är Quentin Tarantinos biograf New Beverly i Los Angeles spännande med tanke på visionen – tanken om en mötesplats med film i centrum.
Hur kommer repertoaren att se ut och formas?
– Den kommer att kureras efter min egen filmsmak till viss del. Det blir storfilmer, indiefilm och klassiker.
Vilken är den bästa filmen du har sett i år?
– Det är utan tvekan den norska Världens värsta människa. Oj, vilken bra film! Det är en tidlös och vacker film med en regissör på högsta nivå och fantastiskt skådespeleri. Den går på djupet och fångar något som många känner igen sig i. Där förstår man det stora i filmkonsten.
Vad handlar din egen film om?
– Det är ett skräckdrama som handlar om en turistguide i Gamla Stan som blir paranoid och tror att han är förföljd. Tids nog inser han att han faktiskt är förföljd.
Vad vill du hälsa till östermalmarna!
– En bevandrad stadsbo bör gå på bio minst en gång i månaden – allt annat är otänkbart! Värna om de kulturella mötesplatserna i ditt kvarter och kom och se film hos oss!