Det här är det största och svåraste jag någonsin tagit mig an, säger Nina Siemiatkowski om sitt nya projekt Milkywire.
Möjligen är det så de flesta entreprenörer ser på sitt senaste projekt, men när orden kommer från Nina Siemiatkowski har de viss tyngd.
Vid 29 års ålder hade Nina, efter studier på Handelshögskolan i Stockholm och Wharton i Pennsylvania, posten som marknadsdirektör på börsnoterade Swedish Match.
Såväl svenska som internationella magasin beskrev henne som ett av affärsvärldens stora framtidshopp, och Nina hade fått en position hon hoppats uppnå vid 50, innan hon ens fyllt 30. Men mitt i framgångssagan sade hon upp sig.
– Det var visserligen vad jag hade drömt om, men jag kände att det saknades mening. Så jag gick igenom alla mina arbetsdagar det senaste halvåret i kalendern och markerade varje dag som kul eller inte, berättar Nina när vi satt oss på hennes nya kontor vid Odenplan, som ännu är spartanskt inrett.
Tyvärr visade det sig att 70 procent av dagarna inte varit särskilt roliga. Efter viss självrannsakan lämnade Nina in sin avskedsansökan. Några månader senare satt hon i skolbänken på Berghs fotoutbildning.
DRÖMMEN OM FOTOGRAFI föddes tidigt, efter att pappan tagit med henne på en Irving Penn-utställning. I kombination med engagemanget för miljön och vilda djur fann Nina sin nisch. Hon skulle åka till Kenya och dokumentera en av världens sista vilda lejonflockar. En profil inom Stockholms konstscen som yttrat orden ”Vad du än gör, fotografera inte djur för det är så tråkigt”, väckte rebellen i henne. Hon skulle fotografera vilda djur, och så tog fotoprojektet Book of Leon sin början. När utställningen visades på Grundemark Nilsson Gallery för tre år sedan hade Nina jobbat med projektet i fyra år, varav fem månader i fält i Kenya.
Efter arbetet med Book of Leon var det några sorgliga fakta som hon inte lyckades skaka av sig.
– Jag lärde mig att det bara finns 20 000 vilda lejon kvar i världen, och att det är en halvering på 20 år. Lejonet håller de facto på att försvinna. Jag blev så oerhört berörd av det och dessutom förvånad över att jag inte kände till det. Jag frågade mig vad kan jag göra, och vem som jobbar för en förändring?
Svaren var det som initierade företaget Milkywire, och som slukat Ninas tid och tankar det senaste året.
SEDAN FÖRSTA INSIKTEN om det akuta läget för lejonen har Nina Siemiatkowski mött den ena mörka statistiken efter den andra. Bland annat att en miljon arter just nu riskerar att utrotas, varav uppskattningsvis 200 arter utrotas varje dag. Efter vidare efterforskningar förstod Nina att välgörenhetsbranschen är en av världens största industrier och omsätter miljarder varje år – samtidigt som många av de lokala organisationerna går på knäna – och det finns fall där så lite som två procent av bidragen når sina tänkta mottagare.
– Vad det beror på är en komplex fråga. Men det är inte någons onda avsikter att det blir så, tyvärr fungerar det inte idag. Det har gjort att i synnerhet den unga generationen hyser en stor misstro mot välgörenhetsorganisationer, säger Nina och poängterar att det är där Milkywire kommer in.
Nina skapade Milkywire för att kunna klippa mellanhänderna mellan små impacters, det vill säga mindre lokala välgörenhetsorganisationer, som arbetar med bevarandet av djur och miljö, och bidragsgivare. Hon beskriver projektet som en hybrid mellan crowdfunding och Instagram, vilket är en passande beskrivning för den app och hemsida som fungerar som plattform för såväl allmänheten som impacters. Genom videofilmer, bilder och berättelser får vi följa impacters ute i världen och se hur deras arbete går till. Användaren kan genom appen skänka pengar direkt till de organisationer man vill hjälpa, och dessutom ställa frågor i realtid till de som arbetar i fält.
Genom Milkywire blir man som användare delaktig, och ser direkta resultat av bidragen. Genom löpande uppdateringar med filmer och bilder flera gånger per vecka får man också en uppfattning om vad dessa impacters behöver för att kunna utföra sitt arbete.
Vi kan till exempel följa Michael som planterar träd, Heidi som forskar för att stoppa smältningen av glaciärer, eller Vincent som med sina bara händer flyttar geparder över hela Afrika för att säkra deras överlevnad. Det är klimathotet och vår livsstil som orsakat det akuta läget, men Nina påpekar att även om människan är problemet så är vi också lösningen. Och hon är övertygad om att alla vill delta i ett sammanhang som värnar om vår jord. Det är en känsla som stärkts av hennes tre barn och deras fascination för omvärlden.
– I dem ser jag att alla har viljan att göra världen bättre från en tidig ålder. Mitt engagemang fanns där redan innan jag fick barn men de har absolut ökat min förståelse för engagemanget som finns hos oss alla.
När Nina hoppade av sin chefspost på Swedish Match såg livet annorlunda ut än idag. Hon hade inga barn, bodde i en lägenhet på Östermalm med sin man, Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski, och hade pengar sparade på banken. Det var möjligt för henne att följa sin dröm. Hon är tveksam till mediernas överanvändning av ordet ”modig” i sina skildringar av priviligierade unga kvinnor som satsar på startups. Så enkelt är det inte, säger hon, och konstaterar att mod ofta förutsätter trygghet – inte minst ekonomisk.
– Jag är självklart väldigt tacksam över att jag kan göra det här. När jag sa upp mig hade jag lagt undan pengar i flera år och hade möjligheten att göra det jag ville. Att leva med Sebastian och de framgångar han har haft med Klarna tar också bort en del av rädslan och gör det enklare att ta risker.
Sebastian har, säger hon, om inte gjort henne till entreprenör så åtminstone lockat fram företagaren i henne. Han är ett stort stöd och vice versa då de båda delar viljan att lösa problem. Han i den finansiella sektorn, hon i välgörenhetsbranschen.
Ni har tre barn och är två eldsjälar och entreprenörer, hur går livet ihop?
– Det gör det inte. Och det tycker jag inte att man ska hymla med. Tiden räcker inte till. Jag jobbar, är med familjen och träffar vänner ibland. Mer hinner jag inte. Men jag gör hellre några saker riktigt bra än många saker lite halvbra.
Det hon står inför just nu är nytt för henne. En teknisk plattform ska designas och byggas, organisationer och impacters ska screenas, eldsjälar i fält ska nås i internetskakiga regioner, tekniken ska fungera. Dessutom har hon 18 anställda.
Men just personalfrågor måste du ha mött även som direktör?
– Ja, men det är en fråga där jag inte tror att man ska lära sig för mycket eller ha en strategi. Varje sådant fall är unikt och kräver empati. Tror man sig ha ett sätt att hantera enskilda personalfrågor så gör man inget bra jobb.
Nina vill återgå till Milkywire. Hon visar några av de videor som finns i appen, och påpekar att man inte behöver rädda hela världen – små belopp gör stor skillnad när det är många som bidrar. Det är själva affärsidén.
NINA LÄR SIG VARJE DAG, och förstår allt bättre svårigheterna i den värld hon gett sig in i – men hon är van vid utmaningar.
– Det som kännetecknat allt jag gjort hittills är att jag inte kunnat någonting om det innan jag börjat. Men jag tror att vi har förutsättningarna för att göra det här, och genom Milkywire ger vi andra förutsättningar att kunna bidra till en bättre värld.
Hon berättar att varje liten instinkt i kroppen skrikit åt henne att inte starta Milkywire – det är för krävande, för stort. Men magkänslan och det engagemang vi ser idag för klimatet och vår planet sa något annat, och den brukar vanligtvis vinna i Nina Siemiatkowskis värld.
– När jag står inför stora beslut brukar jag försöka se mig själv som 90-åring, när jag levt ett långt liv, och fråga mig själv vad jag då hade önskat att jag gjort nu. Skulle jag ha gjort Book of Leon eller stannat på min chefstjänst?
Svaret på den frågan står skrivet i historien, och likaså vad 90-åringen skulle ha svarat om Milkywire.
– Jag är skyldig mig själv att göra det här. Om jag ser något som inte stämmer känner jag mig skyldig att ta tag i det, inte minst för att jag har möjligheten. Men det räcker inte med mig, alla behöver engagera sig, om än med 50 kronor per månad.
Hon öppnar appen igen och under tystnad betraktar vi hur de små geparderna fraktas in i en bil för att föras till säkerhet. Vincent ser in i kameran och förklarar att den lilla lurviga gepardungen han håller i sina händer förmodligen inte överlever. Hur mycket Nina än förklarat projektet med ord och statistik, så är det precis just där och då jag förstår filosofin bakom Milkywire.