Lasse Liedegren har ritat flera av Östermalms mest ikoniska krogar, men för de flesta är han mest känd som mannen som fick armen avbiten av Skansens krokodil.
Karla Café i hörnet av Sibyllegatan och Karlavägen. Lasse Liedegren dricker kaffe och tittar ut över den senaste restaurangen han ritat i stadsdelen.
– Totalt har det blivit ungefär 400 krogar världen över.
Bara på Östermalm ligger Lasse Liedegren bakom ikoniska restauranger som Capri på Nybrogatan och La Brochette på Storgatan.
– Capri var familjen Montanaris ställe. De ville ha en pizzeria så jag gick hem och slog lite i Nordisk familjebok och såg att det var mycket grottor på Capri. Så jag sa: ’ni ska ha en grotta, det blir perfekt, särskilt med tanke på att ni inte har någon budget’.
Capri blev en succé som höll i sig i decennier. Några år senare skapade han konceptet till fin-italienaren Martini på Norrmalmstorg åt samma krögarfamilj. Själv var Lasse Liedegren under många år ett inbitet kroglejon.
– Jag var ute jämt. Jag tror inte det går att rita bra krogar genom att sitta på arkitektbyrå och stirra in i en dator. Kanske är det orsaken till alla ’ekotempel’ i Stockholm idag. Betongväggar och stengolv och coola lampor är jättesnyggt, men det går inte att umgås därinne, man hör inte varandra.
Andra minnesvärda Lasse Liedegren-skapelser är Royal Viking Hotel på Vasagatan och Silja Lines förvandling till ett flytande nöjespalats. Men för den stora allmänheten är han inte känd som kreatör – utan som mannen som förra sommaren fick armen avbiten av en krokodil inne i Skansen-akvariet.
Herrsällskapet Travellers Clubs årliga kräftskiva hade pågått en dryg halvtimme. Lasse Liedegren hade hunnit dricka en snaps (”någon specialgjord, smakade ormgift”) och fick ett infall, han skulle sjunga ”Vår bästa tid är nu”, en sång med ett livsbejakande carpe diem-tema
från musikalen La Cage aux Folles.
– Klart det finns något ironiskt i att det var just den.
Han hann inte börja sjunga. Eftersom Lasse bara är 167 centimeter lång hoppade han upp på en liten pall. När han skulle rotera kroppen för att rikta sig mot gästerna la han vänster arm över akvariet. Då hoppade en krokodilhona upp två meter, slog bort ett glastak och borrade in tänderna i Lasses arm.
– Krokodilen tittade mig i ögonen från några decimeters avstånd. Sen började den snurra …
I andra änden stod Lasse Liedegrens klubbkamrater och höll emot. Dragkampen pågick i flera minuter, medan Lasse skrek av smärta tills rösten inte bar honom.
– Jag gissar att det är ungefär så det känns att bli överkörd.
När den andra krokodilen, en hane, började simma bort mot dem fick en av de anställda ett infall. Hon började slå med en kvast mot hankrokodilens ögon.
– Jag antar att den pep fram ett varningsläte för honan släppte taget om min arm.
Dagen därpå vaknade han på Karolinskas traumaavdelning. En doktor kom in.
– ’Det gick bra det här, Lasse, men vi fick ta din arm.’ Jag låg invirad och kände ju min hand, så det blev en jävla smäll.
Fantomsmärtorna är återkommande: ungefär var fjärde timme känns det som om krokodilen sitter i hans arm igen. Ändå vaknar han varje morgon på ett tämligen soligt humör.
– Min mamma sa alltid: ’Varför skrattar du jämt, Lasse. Livet är ingen dans på rosor.’ ’Men för mig är det det’, svarade jag. Det här en katastrof som kanske kan förvandlas till något positivt, och det vill jag försöka göra.