Gustaf Adolf Lysholm är Östermalms mest entusiastiske diktare. Han är rentav förälskad, en flanör i Hjalmar Söderbergs och Bo Bergmans fotspår, men inte riktigt med samma lyskraft. Vid sidan om författarlivet fanns även ett liv på krogen. Så var det förvisso även för Söderberg och Bergman, men de åt. Lysholm serverade; han hade varit kypare på rader av kända restauranger, Riche och Hasselbacken bland andra. Men han hann med många böcker både på prosa och på vers.
I ”Det snöar på Östermalm” rimmar Lysholm sig genom hela stadsdelen, gata upp och gata ner. Här passerar änkenåderna, krigsråden, generalmajorerna, grosshandlarna, stiftsjungfrurna, löjtnanterna (många), fröknarna (också många), häradshövdingar och vice häradshövdingar, grevar och grevinnor och en och annan skorstensfejare och bokhållare. Lysholm känner varenda adress. Och han trampar varje gatstump.
Så här kan det låta:
Jag älskar Villastadens något tillbakadragna hus
med dess tusen gröna hemligheter.
I vissa fönster ser jag ett angenämt dämpat ljus,
som faller på tavlor och tapeter.
Sobert och förnämt. Som det ska vara. Lite tillbakadraget.
Man kanske ska skriva ”den så kallade Villastaden”, för av de stolta planerna blev det mest en tumme. Entusiasten, bankdirektör Henrik Palme, som drev projektet, gav till slut besviken upp. Palme hade inspirerats av villastäder i bland annat Wien. Och så opponerade han sig mot Lindhagens långa linjal, som hänsynslöst skar stora rätlinjiga mönster i den gamla staden för att bereda plats för den nya, som till synes obevekligt skulle komma rullande likt en ångvält. Villastaden planerades helt bryta mot stenstaden, en avskild förnäm förstad, med enfamiljsvillor och små privata, lummiga förgårdar. Planen fastställdes 1875 och de första tomterna vid Villagatan och Floragatan började bebyggas av Stockholms Byggnadsförening, som redan 1876 uppförde hörnhuset Karlavägen 37 och Floragatan 1 (Malaysias ambassad) och vid samma tid Karlavägen 41.
Henrik Palme lät bygga Villagatan 4 åt sig själv. Granne i 2: an var löjtnant Cederschiöld. Professor Carl Curman fanns i samma kvarter, Floragatan 3 (Thailands ambassad).
Samtliga dessa och kanske drygt ytterligare tio villor, byggdes inom ett par år efter planens fastställande, men 1877 upplöstes Byggnadsföreningen på grund av lågkonjunkturen, vilket var osedvanligt dålig timing; krisen var snart över och sedan sköt konjunkturen spikrakt uppåt. Efter föreningens upplösning byggdes bara enstaka villor, t.ex. den Adelsköldska, Karlavägen 33 (Polska institutet).
Nu låg fältet fritt för de exploatörer som tänkte stort. Nu skulle värdefull tomtmark utnyttjas mer ekonomiskt. Palmes tid var förbi. Han lämnade bittert hela sitt projekt och satsade i stället på att skapa en villastad på Djursholm. Palmes hus var dessutom ett av de första som revs. Redan 1888 stod där en ny rejäl byggnad, ritad av bröderna Axel & Hjalmar Kumlien för familjen Wallenberg. Bröderna Kumlien var sedan tidigare väl etablerade i kvarteren och hade ritat flera av de ursprungliga villorna, varav ett par finns kvar. En av Stockholms mest kända fastigheter, har adress Villagatan 13, ritad av Edvard Bernhard (även Röda Kvarn bl.a.), uppförd 1915 – 1917. På tomten låg tidigare två av Villastadens första villor. Det är inte arkitekturen som gjort Villagatan 13 känd, utan dess hyresgäster. Hit flyttade Ivar Kreuger från Strandvägen. Han hyrde två lägenheter, på fjärde och femte våningen, sammanbundna med en trappa. Den nedre var hans paradvåning och den övre, något mindre, hans privata krypin (cirka 400 kvadratmeter). Hufvudstaden, där Kreuger hade stora intressen, var fastighetsägare.
Foto: Åke E:son Lindman
Efter Kreugers självmord i Paris 1932 togs den inre trappan bort och ett år senare hyrdes den övre våningen av doktor Karl-Otto Larsson med praktik på Danderydsgatan 3 och 5, närmast ett litet sjukhus med tolv patientrum och egen röntgenutrustning. Upptagningsområde var i första hand det burgna Östermalm, men patienter fanns över hela Stockholm. Hans yngste son, Sigurd Bragnum, föddes 1928 och var de första åren mantalsskriven på
Karlavägen 30, men från fem års ålder och de följande tjugofem åren bodde han i Kreugers tidigare privata våning. Från sitt fönster kunde han först se Villagatan 10 (en av Kumliens villor) rivas av en ångmaskinsdriven grävskopa och två år senare var det dags för grannhuset, en dubbelvilla (också Kumlien). Den ena delen av villan hade varit arkitektkontor och den andra Hjalmar Kumliens privata bostad. Den nya fastigheten Villagatan 9 – 11 ritades av Wolter Gahn, en av funktionalismens banerförare i Sverige.
En av grannarna i Villagatan 13 var Hugo Stenbeck, vars barn hade goda kontakter med prinsessor och kronprins. Grannen på nedre botten påstod sig också ha haft förbindelser med kungahuset. Det var Kurt Haiby, herostratiskt ryktbar som spindeln i ”Haibyaffären”, en skandalhistoria, en av femtiotalets ”rättsrötor”. Haiby hade pressat pengar av kungahuset och påstod sig också ha haft homosexuella förbindelser med Gustaf V. Det har skrivits mycket om detta och vad som var sant eller falskt kommer sannolikt inte helt att kunna klaras ut.
Ett spännande hus under alla omständigheter. Och svansföringen var hög.
Men inget stoj i trapphusen, inget spring ut och in i varandras lägenheter. Inte heller var man ute på gatan eller gården och spelade boll eller kula, jagade varandra runt kvarteren, klättrade i träden, smög i källare eller på vindar, tjuvringde på dörrar, busade med portis, kastade snöboll på indiske ministern eller försökte fånga grävlingarna som höll till i krigsårens vedstaplar på Villagatan. Var det inte sånt som alla ungar gjorde på den tiden? Spelade hartsfiol? Tjejsyrra på Östermalms IP? Skridskor på Stadion? Nej. ”Vi lärde oss rida.”
Familjen Larsson, senare Bragnum (efter en släktgård i Västergötland), bestod av far och mor och två söner, kokerskan Tora, husan Hilda och barnjungfrun Gun. Närmaste livsmedelsaffär var Björkéns på Karlavägen. Men oftast beställdes varorna till hemmet och kliniken från NK.
Så fanns chauffören Svensson, som också var maskinist och praktisk person på praktiken. Bilarna, för det mesta av märket Chrysler, avlöste varandra i garaget på Danderydgatan. En 36: a, en Airflow 37: a, en Custom Imperial 39: a, reg. nummer A 871. Helst skulle man ha tresiffrigt registreringsnummer, ju lägre nummer desto högre status.
”Här rivs för att få ljus och luft”, skrev Strindberg i dikten ”Esplanadsystemet”, som handlar om hur man river för Karlavägen och den nya Villastaden. Visst blev det mycket mer ljus och luft mellan husen. Men hur blev det därinne?