Bästsäljande Denise Rudberg om fördelarna med att förlägga sina romaner till sin favoritstadsdel.
Under större delen av mitt liv har jag bott på Östermalm, med undantag för några kortare utflykter. Som författare har jag valt att förlägga mina historier just här och det har en mycket enkel förklaring. Det finns nämligen ingen bättre spelplats för en roman än just Östermalm.
Låt mig förklara:
Östermalm är vad man i dramaturgin kallar för ”Det slutna rummet”. Man skulle även kunna omnämna det som en bättre bemedlad byhåla.
Alla vet exakt allt om alla och varken skilsmässor och/eller minsta vänsterprassel går någon förbi. Än mindre ekonomiska klavertramp eller skattesmitningar.
Ännu en förklaring till att Östermalm ter sig väldigt bra i romanens form är de extroverta karaktärer som präglar vår stadsdel. Ingen annanstans i Sveriges ser vi män i skrikande kulörta byxor och snitsiga hattar. Damernas välfriserade hår rör sig knappast i vinden och deras naglar är alltid blanka och fria från DNA. Pengarna flödar och investeras friskt i vrålande sportbilar eller smycken och klockor till priset av en bättre sportstuga i fjällen. Med andra ord är motiven så många och otroliga att mina förlagsredaktörer ofta invänder att det ter sig helt orimligt. Liksom att mina karaktärsbeskrivningar känns som orealistiska nidbilder av den stereotype sprätten.
Så jag tvingas ofta tona ner bilden av vår kära stadsdel. För vem skulle någonsin tro på historier om den äkte maken som på fruns fyrtioårskalas lät en rosettinklädd knallrosa Porsche flygas till festen med helikopter? Eller den bedragne äkte maken som lät en privatdetektiv sätta spårdetektorer i hustruns smycken för att följa hennes minsta rörelse? Eller småbarnsfamiljen som efter skumraskaffärer försökte gömma undan en halv miljon kontanter i ungens bilbarnstol?
Vem skulle tro på att sådana galenskaper faktiskt kan hända på riktigt?