Close

PA&Co – En klassiker utan koncept

PA & Co var platsen där den stockholmska byrå- och medievärlden hände på 90-talet. Då, innan kockar blev rockstjärnor och restauranger koncept var PA & Co det där vardagsrummet dagens krogar drömmer om att vara. I år fyller denna Östermalmsikon 35 år.

Håkan Ericson och storebror Niklas Ericson

När Pa & Co bastar trettiofem måste vi givetvis fira med stekta fåglar och småvilt, skaldar Claes Britton i sin andra tegelsten till bok Ännu en kokbok –  The Devil made us do it – om gänget bakom PA & Co. I år är det 35 år sedan Håkan Ericson, storebror Niklas Ericson och brödraduon Pelle och Björn Sturén tog över den numera legendariska kvarterskrogen på Riddargatan.

Spolar vi tillbaka bandet till när globetrottern Per-Adolf Von Rosen – som gett krogen sitt namn – öppnade PA & Co i början av 1980-talet så finner vi redan där en del av myten. Till exempel den där kvällen när PA blickade ut över sin restaurang som fyllts av det vackra folket och yttrade de numera bevingade orden: ”Stockholm är inte större än såhär.” 

Länge förblev det en sanning även efter ägarbytet – men möjligen med modifieringen att Stockholms medieelit inte var större än så.

Är det fortfarande sant?
– Nja, det var ju fint sagt och stämde nog då. Men vi får vara ödmjuka och säga att det kan man nog inte säga längre. Vi har fortfarande väldigt mycket stammisar men Stockholm har blivit större sedan dess, säger Niklas när vi ses utanför PA under en av sommarens första dagar.

Anekdoterna om PA skulle räcka till minst ett par böcker till; finns det en krog man önskar hade väggar som kunde tala så är det just denna stilbildande stammisälskling. Som den där gången när Iggy Pop signerade Håkans barnvagn, eller när Uma Thurman blev nekad bord på grund av att det var ”fullsatt” eller när Mick Jaggers hälsning tvättades bort.

Mick Jaggers hälsning försvann i tvätten.

– Mick Jagger skrev ”Till Niklas från Mick” med tuschpenna på mitt förklä en kväll och sen slängde ”mammsen” den i tvätten så det var helt borta sen, säger Niklas och vi konstaterar att det ju i alla fall resulterade i en bra anekdot.

Än fler anekdoter – en del sanna, andra inte beroende på vem man frågar – återfinns i författaren Carina Rydbergs moderna klassiker Det högsta kasten. Många kretsar kring den legendariska servitören Tiger som omhuldat PA som vore det hans lejonkula. Till exempel blev prinsessan Madeleine inte insläppt av Tiger med förevändningen att det var fullt på restaurangen. 

Men det är väl demokratiskt på sätt och vis?
– Absolut. Om det hade varit fullsatt ja, men det var det inte!

90-talet och byråvärldens gulddagar i all ära – men hur står sig PA idag som vattenhål för det vackra folket?

– Vi har fortfarande mycket stammisar, men det är helt klart mer blandat. Det finns fler ställen nu, så de som bor på Söder stannar på Söder och så vidare. Förut var det hit man åkte, säger Håkan.

På Södermalm ligger också systerrestaurangen Bistro Süd, och i Vasastan återfinns vinbaren Combo. Men ingen av dessa har samma stjärnstatus som PA även om maten på Bistro Süd håller lika hög klass. Och, just maten är en aspekt som tyvärr ofta glömts bort – myten åsido så har PA alltid haft hög svansföring vad gäller menyerna.

– Det var lite frustrerande i början att det bara skrevs om vilka gäster som var här men ingenting om maten som vi brydde oss så mycket om, säger Håkan.

Då, på 90-talet, rådde en fransk finkulturvåg i landet och menyerna var minimalistiska och fina i kanten. På PA gick man som så ofta på tvärs och skrev istället med krita på griffeltavlan – Kalv med dillsås! Det var svensk vällagad husmanskost utan krusiduller och så är det än idag. 

– Vi hade en griffeltavla där vi skrev vilka råvaror vi hade och vad vi kände för att göra med dem den dagen, minns Niklas.

Biff Rydberg och den klassiska efterrätten Gino blev snabbt signaturrätter på PA och de båda finns på menyn än idag. Men en stor skillnad är att menyn idag är mer pålitlig – eller mindre punkig om man så vill – och att vem som helst faktiskt kan ringa och boka ett bord utan att behöva bevisa sin vikt i Stockholms-kredd.

Det hör ju till myten i ett rockband att frontfigurerna ska bli osams och sedan passionerat återförenas. Hur har ni lyckats hålla ihop i 35 år?
– Det har ju inte varit helt friktionsfritt men vi har haft ganska olika arbetsuppgifter. Var och en har liksom skött sitt. Och sen har väl grundvisionen varit ganska mycket densamma, säger Niklas och Håkan instämmer.

Men framåt då – nästa 35 år? Pandemin har tagit hårt även på en så etablerad krog som PA och både Håkan och Niklas medger viss uppgivenhet. 

– Det känna tungt att resa sig efter det här. Men vi har inga planer på att sluta än i alla fall, lovar duon.

Under de 35 år som gått har PA sett sina stamgäster åldras och ibland försvinna för att senare återvända i nya skepnader. En del har fallit bort, andra har barn och barnbarn som nu är nya stammisar på PA. Allt enligt principen om livets gång och förgänglighet – men för att återigen citera Britton – PA ångar på så länge skutan kan gå.

Close