Den 29 september har True Crime-föreställningen Lasermannen premiär på Cirkus i Stockholm och skådespelaren Joel gör titelrollen. Verket baseras på autentiska förhörsprotokoll som nu för första gången dramatiseras, där vittnesförhör och bevismaterial från utredningen varvas med nya filmade expertutlåtanden. Vi har pratat med Joel Spira för att få veta mer om en av höstens mest spännande kulturhändelser.
Joel, du var själv 10 år när Lasermannen satte skräck i Stockholmåren 91-92. Hur ser dina minnen från händelserna ut?
– Jag minns att min mamma sa åt mig att inte vara ute och springa i onödan. Hon sa åt mig att komma hem direkt efter fotbollsträningen och så vidare. Det var en sorts obehaglig stämning under den tiden. Speciellt om man såg ut som jag med mörkt hår och bruna ögon.
Manuset är baserat på de autentiska förhörsprotokollen, hur har det påverkat arbetet med produktionen? Skiljer det sig från ett mer traditionellt manus?
-Absolut! Det är ju inte lika tillrättalagt. Inte lika litterärt skrivet vilket gör att det känns mer på riktigt. Det är vassare på något sätt. Sedan varvas förhören med filmade intervjuer med bland andra Carl Bildt, som var statsminister vid den tiden, Gellert Tamassom skrev boken ”Lasermannen” och Jan ”Supersnuten” Olsson som var med vid gripandet. Detta med att varva dramatiserade delar med dokumentärt material kan nog skapa ett väldigt spännande format som skiljer sig från en mer traditionell teaterföreställning.
Vem, i dina ögon, är Lasermannen? Har du varit i kontakt med honom?– Lasermannen är konsekvensen av en giftig cocktail av många olika faktorer. Jag har inte varit i kontakt med honom. Inte än i varje fall.
Hur påverkar det en som privatperson att vara i kontakt med och gestalta ”ondska”?
– Det är alltid svårt att ta itu med sådana här hemska händelser och personerna bakom. Jag tror att det är viktigt att jag, för min del, hela tiden återvänder till min yrkesroll som skådespelare och ser det som en karaktär som jag ska gestalta. Det ger en separation mellan mig och min rollfigur vilket gör att man inte blandar ihop det. Men det kräver disciplin och fokus.
Hur förhåller du dig till true crime-genren och hur tror du att den kommer att utvecklas framåt?
– Jag har full förståelse för att den är populär. Jag tror vi människor alltid kommer att behöva bearbeta hemskheter för att förstå, få kontroll och dämpa våra rädslor. Vart genren tar vägen vågar jag inte svara på. Kanske blir det direktsända rättegångar som i USA!?
Finns det några repliker från förhörsprotokollen som fastnat extra hos dig?
– Tyvärr är det mest hemska repliker som biter sig fast för de är så extrema. Föreställningen är regisserad av André Christenson och Tim Dillman, som även står bakom podcasten Förhörsrummet.
På vilket sätt känns föreställningen relevant idag och hur har den anpassats till sin samtid?
-Anpassningen sker ju med nya intervjuer med bland andra Carl Bildt och Jan ”Supersnuten” Olsson. Även de autentiska förhörsprotokollen har ju aldrig tidigare hörts på detta sätt, ordagrant, så det ger ju en djupare ingång i fallet. Med tanke på det politiska läget idag och de tongångar som går så känns föreställningen väldigt relevant idag. Sättet människor pratar om andra människor och värderingarna som yttras är väldigt lika vid tiden för dåden. Genom att bearbeta detta nationella trauma i vår föreställning så kanske vi kan få ett nytt perspektiv även på vår samtid.
Vad har varit den största utmaningen för dig?
– Det är nog en kombination av att spela en så komplex karaktär med en så rak och direkt text.
Vad händer framåt för dig?
– Nu är det bara detta som gäller. I höst har jag premiär på Axel Peterséns nya långfilm ”Syndabocken” i vilken jag spelar huvudrollen.