Den folkkäre konstnären Lars Lerin räknas som en av Nordens bästa akvarellister. Nu ställer han ut på Liljevalchs. Vi har träffat honom för att prata om skapandeprocesser, sociala utmaningar och hur han förändrats som konstnär.
I en ljus sal på Liljevalchs konsthall står Lars Lerin omringad av journalister och fotografer. Han ser frånvarande ut när han svarar på den ena frågan efter den andra. Senare förklarar han varför;
– Jag är ganska blyg av mig. Det här är bra träning. Sedan tycker jag ju att det är roligt med sociala sammanhang, men… Ja, det är väl en lite av en utmaning.
Utställningen på Liljevalchs låter besökaren se olika sidor av Lerin. De klassiska motiven, som fåglar och värmländska landskap, varvas med dramatiska skildringar av ett krigshärjat Syrien och dunkla målningar av miljonprogrammen i Sverige. I varje rum har tavlorna hängts upp tematiskt av Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs, som också skrivit korta beskrivningar av sin tolkning.
– Att få det ansvaret var nervöst, men lustfyllt. Jag ville inte göra något som skulle strida mot Lars tankar och intentioner, samtidigt försökte jag att inte kompromissa med mina egna idéer. När jag var klar med min tolkning vandrade han omkring i 40 minuter och tittade på resultatet. Godkände. Då blir man glad– när han är med på tåget.
Lars Lerin drar på munnen när Mårtens sammanställning av konsten förs på tal:
– Det är intressant att se verken från någon annans ögon. Man blir lätt hemmablind.
Höghus med mörka fönster, hånglande sjömän på stormande hav, en orientalisk matta och björkar i skogen. Trots att varje tavla väcker ett virrvarr av känslor hos betraktaren är det lätt att känna sig förledd när man lämnar konsthallen; Lerin är nämligen inte där, inte på riktigt. Sin innerliga uppsyn till trots lyser integriteten hos konstnären tydligt igenom. Kanske är det där avståndet livsviktigt för någon som verkat i det offentliga under så lång tid.
– Min konst förändras inte, trots att jag själv gör det. Eller, ja, själva skapandet som process är ju annorlunda nu.
Hur då?
– När man är ung har man en annan glöd. Allt känns så mycket mer. Man blir gråare med tiden. Jag kämpar för att vara närvarande i skapandet, att behålla glöden, ibland går målandet på rutin. Jag saknar det, lite grann… att känna så där starkt.
Men själva konsten förändras inte?
– Nej. Jag tänkte på det häromdagen – hur jag trots mina försök att arbeta utanför ramarna använder samma färgskala om och om igen. Man har väl en kärna som är oföränderlig.
Målningarna av Syrien är avbildade från det du sett på nyheterna. Hur kommer det sig att du ville måla det?
– Äsch, jag vet inte, jag målar allt jag stöter på. Jag är inte nödvändigtvis ute efter dokumentation eller en särskild vinkel. Processen är viktigare.
Lerin tar en klunk av kaffet och faller tillbaka till den frånvarande blicken.
– Det är intressant. Att växa upp, alltså. När jag var yngre brydde jag mig mycket om andras omdömen och åsikter. Jag har landat mer i konsten. Nu målar jag för mig själv. I min egen värld. Den förblir intakt.