Oscar Nyström har ljussatt såväl Grand Hôtels Vinterträdgård som exklusiva resorts och scenuppsättningar världen över. Han är en av världens främsta ljusdesigners – men en gång i månaden tar han på sig brandmanshatten och beger sig till sin barndomsby i södra Frankrike.
Ljuset har varit hans trogne ledsagare i livet ända sedan barnsben. Medan kompisarna i hembyn utanför St Tropez i södra Frankrike läste seriemagasin satt Oscar Nyström djupt försjunken i sina tjocka lampkataloger. Han samlade på lampor i alla former som andra barn samlade på frimärken och överallt fann han en lampa att studera. När Oscars mormor tog med sitt femårige barnbarn till Skansen en sommar var han till synes ointresserad av djuren, men desto mer intresserad av Skansens alla ljuskällor. Föräldrarna blev bekymrade och rådfrågade en barnpsykolog – är det nåt fel på pojken? Barnpsykologen kunde inte utläsa nåt uppenbart fel med Oscar Nyström och lugnade dem med att den där fixeringen vid lampor nog skulle försvinna tids nog.
– Men min fixering vid ljus och lampor försvann inte! konstaterar Oscar när vi ses en tidig vintermorgon på ett kafé på Östermalm.
Kärleken till ljusets värld är precis lika stark idag som då, men numera är passionen också hans levebröd. I sin designstudio Oscar Nystrom Lighting Designer med bas i Stockholm och St Tropez har Oscar ljussatt alltifrån stora teateruppsättningar till le Grand Control du Chateau de Versailles och privata hem. I höstas var han kreativt ansvarig för ljusinstallationer på Gröna Lunds Winter Wonderland och passade på att ta med en liten bit av Paris till sitt sagolandet på Djurgården.
– De två ljusstrålarna som vi har installerat 90 meter upp i Fritt fall roterar 360 grader i Stockholmsnatten och skapar samma effekt som på Eiffeltornet i Paris. Tanken var att skapa en subtil men ändå skarp effekt som syns på mils avstånd, säger han och tillägger att det på Eiffeltornet sitter fyra stycken stora xenonlampor medan ledlamporna på Gröna Lund blott motsvarar en tjugondel av dessa.
Ljuset har varit en röd tråd i mitt liv.
Oscar ursäktar sig för att ta ett snabbt jobbsamtal på mobilen. Telefon som ligger uppochnedvänd mellan oss på bordet surrar flera gånger under vårt möte, men han är till synes oberörd och påtagligt närvarande i samtalet, trots att han just nu är inne i en intensiv jobbperiod. Dessutom ska han dagen därpå liksom varje månad flyga till sina hemtrakter i Frankrike för att jobba med sina ljusprojekt och tjänstgöra som brandman – till detta uppdrag ska vi återkomma senare i intervjun. Vi återgår till samtalet om ljusprojektet på Gröna Lund och Oscar tillstår att han förstår hur dessa spektakulära ljusinstallationer kan sticka i ögonen under den rådande el-situationen. Men då vill han också passa på att förklara en del.
– Med dagens teknik och LED-ljuskällor får man ut så oerhört mycket mer ljus än från tidigare traditionella ljuskällor. På Gröna Lund till exempel står belysningsbiten faktiskt bara för 1 procent av elförbrukningen. Det var ett av målen med projektet; att skapa något spektakulärt med minimal miljöpåverkan, förklarar han och fortsätter:
– Allt är LED utom en fin gammal vitrinskylt vid entrén som fortfarande har små blinkande glödlampor.
Oscar Nyström växte upp med svenska föräldrar i södra Frankrike. Pappa Lennart Nyström var konstnär och den konstnärliga ådran har uppenbarligen gått i arv för Oscars arbete med ljus är en konst i sig. Med ett skarpt öga för att balansera naturligt ljus med dekorativa armaturer och dold teknisk belysning styr han vad som hamnar i fokus och målar rum och miljöer med ljusets egenskaper. Det första egna projektet stod klart i källaren hemma i byn när Oscar var 14 år.
– Jag byggde en nattklubb i källaren där jag hade ett hemmasnickrat ljusbord och ett dj-bord. Källaren som kallades `La Cave´ blev till våra grannars stora förtvivlan en succé och växte. Med åren blev det byns inofficiella nattklubb där mina och mina föräldrars vänner och även turister dansade natten lång.
Någonstans där förstod såväl Oscar som hans föräldrar att ljuset fortsatt skulle leda hans väg framåt. Efter en lärlingsperiod hos ljussättare Hans Åke Sjöqvist med uppdrag vid såväl Operahuset i Paris som Stadsteatern i Stockholm fick han som 16-åring uppdraget att ljussätta nattklubben Arcardia 2000 i Helsingfors. Efter vidare studier i ljusdesign vid City of Westminster College i London började han ta uppdrag som frilansande ljussättare och öppnade kontor i St Tropez. Sedan dess har Oscar kommit att bli en av världens främsta i sitt slag och bland annat fått hederspris för ljussättningen av Grand Hotels magnifika vinterträdgård. Därutöver har han arbetat med såväl exklusiva privata hem, hotell och yachter över hela världen.
Idag åker Oscar Nyström världen runt och arbetar tillsammans med några av världens främsta arkitekter, designers, scenografer och belysningsleverantörer i ljusprojekt för såväl stora evenemang som för privata hem. Men, en vecka varje månad återvänder han till sina hemtrakter i södra Frankrike och stämplar in för sina 24-timmarspass som brandman. Idag, efter 34 år som brandman, är han Lieutenant sedan många år tillbaka och jobbar som yttre befäl och räddningsledare för kommunerna i Sainte Maxime- och Saint Tropez-bukten.I Frankrike finns det 251 000 brandmän varav 41 800 jobbar heltid och 209 200 deltid och alla brandmän i Frankrike är sjukvårdsutbildade, förklarar Oscar.
– Redan som barn var jag lite fascinerad av brandkåren. Jag minns att en syren på toppen av borgmästeriet gick igång när det var utryckning och mina kompisar och jag cyklade upp till brandstationen för att höra vad som hade hänt, minns han.
Fyllda 16 år blev Oscar och kompisarna tillfrågade om de ville börja som deltidsbrandmän – svaret var naturligtvis ja. Vi fick ofta rycka ut vid olyckor, och eftersom det är en liten by var det inte sällan man tyvärr kände de drabbade, förklarar han och berättar:
– Jag minns ett av mina första larm, det var en allvarlig trafikolycka med motorcykel och jag var med på ambulansen. På plats insåg jag att olycksoffret var en av mina kompisar. Hans liv gick inte att rädda och han dog i våra händer bara 16 år gammal. Vissa minnesbilder finns med för alltid vare sig man vill eller inte, men man lär sig att leva med det, konstaterar han. Den empatiska och medmänskliga biten men även adrenalinet och gemenskapen som fins i brandmannayrket passar honom, säger han. Därför har Oscar fortsatt, trots att det ibland är bökigt att pendla mellan Stockholm och Frankrike. Det medmänskliga åsido, handlar kanske också brandmannayrket en del om att tämja och kontrollera det flammande ljuset?
– Ja, det finns säkert en sådan aspekt också. Ljuset går som en röd tråd genom mitt liv.
Jag har befunnit mig i gränslandet mellan liv och död sedan jag var 16 år.
Men brandmannayrket har en mörk sida, såklart. Att redan som 16-åring konfronteras med döden på ett så brutalt sätt har satt sina spår.
– Jag har tyvärr sett hundratals omkomna och allvarligt skadade människor. Jag har befunnit mig i gränslandet mellan liv och död sedan jag var 16 år. Det finns som ett minnesbibliotek av ansikten i huvudet som kommer fram ibland. Det är inte alltid ansiktet på den döde jag minns, ibland är det en anhörig vars hand man hållit vid olycksplatsen.
I slutet av 80-talet fanns inget psykologiskt stöd vare sig för brandmännen eller do drabbade, förklarar Oscar, och det låg heller inte i den då mansdominerande kulturen att prata om trauman.
– På kvällen öppnades en flaska Pernot på brandstationen och poliserna kikade förbi och tog några glas med oss. Man pratade inte om trauman. Idag ser det lyckligtvis helt annorlunda ut med såväl bearbetning som mångfald. Arbetet som brandman gav honom en stor respekt för livet och döden tidigt i livet konstaterar han.
– När jag var liten så var jag väldigt rädd för döden. Jag minns att jag var så rädd för att ligga ensam instängd i en mörk kista.
Men, Oscar hade läst om ett barn som begravts med ett kristallrör ned i kistan som släppte in ljus så att det aldrig blev mörkt – så ville han ha det.
– Nu är jag inte lika rädd för döden längre. Den har varit nära så länge i och med arbetet. Men, jag har också otroligt många lyckliga minnen från mitt arbete. Till exempel från förlossningar! Skulle jag ha tackat ja till att bli gudfar till alla barn jag varit med och förlöst så skulle jag ha många gudbarn, säger han och skrattar.
För Oscar har ljuset varit en självklar väg. Han var dyslektiker och hade svårt att sitta still och familjen flyttade flera gånger mellan Frankrike, Kalifornien och Stockholm under barndomen vilket gjorde att han fick gå om årsklasser. Men idag är Oscar bosatt på Östermalm och skälet till det är främst sonen Matteus och hustrun Marit. Efter ett kringflackande liv mötte Oscar kärleken i Marit på en vernissage på Östermalm för några år sedan.
– Vi möttes i trappan på ett galleri och det var något med hennes leende när vi hälsade, minns han.
Oscar kunde inte sluta tänka på kvinnan i trappan och frågade en vän vem kvinnan med det vackra leendet var. Svaret fick honom att minnas en kväll för över 20 år sedan.
– Jag förstod då att hon var samma kvinna som jag flirtat och småpussats med 22 år tidigare på Café Opera!
Oscar skyndade sig ut till taxin som Marit precis klivit in i och frågade: Minns du mig?
– Det gjorde hon inte till en början, men hon log stort mot mig, och sedan den kvällen har vi inte släppt varandra.
Men även om Oscar har kärleken och sonen i Stockholm kommer han alltid att återvända till sin hemby med uniformen i väskan – där finns alltid en brand att släcka eller en hand att hålla.