Skrålande gardister på Ladugårdslandets gator var en av livets prövningar. Inte heller kofösarna tillhörde det klientel som uppskattades för sin charm och belevenhet.
Revykungen Emil Norlander bodde som barn en tid i huset Grevgatan 32, hörnet Storgatan, det bör ha varit åren runt 1870. Hans hus var det näst sista på Ladugårdslandet. Därefter kom ett tvåvånings trähus med en ladugård. ”Emellan dessa båda hus funnos stora tobaks- och trädgårdsland, alla skyddade mot gatan av ett mycket lågt plank.” Vid Grevgatans slut låg Tullplanen, ”flankerad på högra sidan av ladugårdar och åkerier samt utmynnande i Ladugårdslands tull”. Norlander berättar om kogubbarna som drev boskapen uppför Grevgatan ut på bete på Ladugårdsgärde. Gubbarna själva höll till på krogen Gumshornet (Gumshornsgatan) och där träffades också ”stadens drägg”. Definitionen står stockholmsskildraren August Blanche för: utkantsfolk och lurendrejare, skalkar och gardister och med all säkerhet också gatans garde; det spelades ”kronvägg”, en variant av slantsingling där kronan snabbt bytte ägare. Det var fylla och skrål, gardister och hor och borta i Yttersta Mörkret betade gumsar och kor.
Ju längre bort från stadens centrum, desto sämre sällskap riskerade man att förknippas med.
Carl Larsson skildrar barndomen på Grev Magnigatan på följande sätt: ”Där rasade lungsoten, där rasade blodiga slagsmål, där bedrevs skörlevnad, där pekade man ut mördare och tjuvar. Det var helvetet på jorden”.
Att tomtmark i dessa trakter inom ett par decennier skulle bli intressanta investeringsobjekt var då en närmast utopisk tanke. En av dessa tomtspekulanter, Isaac Hirsch, betraktades antagligen som en ohyggligt djärv investerare, om man nu inte bara såg honom som en riktig tokskalle, när han lät sig ros från Nybrokajen för att inspektera nyförvärvade tomter i Carl Larssons gamla kvarter. (Vid sin död testamenterade han hela sin väldiga förmögenhet till Stiftelsen Isaac Hirschs minne, vars uppgift var att uppföra bostäder åt äldre stockholmare som fått det knackigt på gamla dar, ”pauvres honteux”).
Men trots att kvarteren, som samtliga med få undantag är byggda på 1890-talet, fick namn som: Kasernen, Lägret, Korporalen och Sergeanten, blev man inte av med gardisterna. Dock stal man deras utsikt.
Vid Storgatan hade Livgardet till häst flyttat in i kaserner ritade av Fredrik Blom (1817). Ladugårdslandsviken öppnade sig nedanför kasernområdet och den vackra, närmast nyklassisistiska, byggnaden med sin speciella Stockholmsgula färg gör sig naturligtvis bäst på något avstånd. Så kommer det nya Östermalm framrullande ”med allt större hus …”
Fastigheterna i de nybildade kvarteren hade ofta mycket namnkunniga arkitekter, till exempel Ernst Stenhammar, Isak Gustaf Clason eller Johan Laurentz. Allt mycket kompetent. Och tungt. Det är hus som står kvar där man ställt dem, så att säga. Det är påkostat, vilket ska märkas redan i entrén: mycket marmor, kolonner och pilastrar, stucco lustro och rikt dekorerade tak. Det är praktfullt!
Men, trots den nyrika prakten, lurade ännu fler gardister runt hörnet. På Fredrikshovs slott hade Svea livgarde huserat i ungefär ett sekel; de nya kasernbyggnaderna vid Linnégatan blev inflyttningsklara 1888.
Fredrikshov som påbörjats under 1600-talet hade aldrig riktigt nått den dignitet som antagligen förväntas av ett kungligt slott. Dess öden var skiftande. Här hade Fredrik I inhyst sin favoritmätress, Hedvig Taube. Det var dock alltför långt bort varför han ställde ett litet palats till hennes förfogande på Riddarholmen. Behändigt nära för Hans Majestät, som själv bodde i Wrangelska palatset (Svea Hovrätt) i väntan på att nya slottet skulle bli färdigt.
Senare förvisade Gustav III sin mamma, Lovisa Ulrika, till Fredrikhsov. Där satt hon, bitter och förgrämd och ondgjorde sig över sin oduglige son med dottern Sofia Albertina som sällskap. Men till och med Fredrikshov tycks ha varit för nära. Kungamodern förpassades ut till Svartsjö slott i Mälaren sin sista tid i livet.
Därefter degraderade Hans Majestät Fredrikshov till kasern. I dag återstår en flygel.
Minnet av den olyckliga änkedrottningen dröjer sig kvar i gatorna runt slottet: Ulrikagatan och Lovisagatan. Här finns numera några av Stockholms mest attraktiva adresser. På mäklarspråk: ”Den gyllene triangeln.